Watched ➸ Harry Styles (sv)

35

"Vad heter han?" Rösten som tillhörde min mor ekade i hela rummet, studsade emellan de fyra väggarna, orsakade att högljuddheten multiplicerades. Jag tittade inte upp omedelbart såsom Niall framför mig gjorde, istället skrev jag klart kombinationen av siffror jag hade räknat ut innan jag tillät mig själv att titta upp för att ta in synen av min mor som lutade sig emot dörrkarmen. Hon hade ett snarare vetande uttryck, förväntansfullt, som om hon visste något jag trodde att hon inte visste.

Min blick åkte till Niall framför mig, vars blick mötte min. Tystnad slöt sig över rummet, jag och Niall förväntade oss en förklaring ifrån min mor som berättade varför hon plötsligt kom in i rummet och sade dessa ord, medan min mor väntade på ett svar ifrån oss, som om vi direkt skulle förstå vad hon menade.

Nialls osäkra blick åkte långsamt ifrån mig till min mor, hans ögonbryn höjdes i ren bestörtning, "Niall," Han pekade på sig själv med pekfingret. Varför förstod jag inte. Som att han menade att gesten skulle vara som en fråga, undra om det var han hon menade eller som för att förtydliga att det var han som hette Niall. Däremot tvekade jag verkligen på att det var Niall som min mor menade, det skulle överraska mig något rejält om det verkligen var så,

"Vem?" frågade jag, mina panna rynkad i alteration. Min mamma höjde både ögonbrynen, gav mig ett av hennes typiska 'du-vet-vad-jag-pratar-om' ansiktsuttryck, även fast jag inte hade den blankaste aning.

"Killen," Jag såg i ögonvrån hur Nialls huvud i hastig fart växlade riktning för att titta emellan mig och min mor, verkade precis lika förvirrad som jag. Jag vände mitt huvud ner i matte papperna, tog upp pennan och började försöka lösa ännu ett tal i farten. Jag skulle precis lågmält mumla något om att jag inte förstod vad hon menade när jag hörde Nialls röst stämma in,

"Jag heter N-" Niall hann inte säga något mer, min mor var snabb med att avbryta honom, "Niall, jag vet vem du är, du och Mary Anne har varit vänner i snart tio år, kommer du ihåg?"

En antydan av oro var med blandat i min mors uttryck när jag tittade upp på henne, tittade undrandes på Niall. Hon förstod nog inte att han bara var osäker, hon trodde nog på allvar att han hade glömt bort. Jag såg Niall rodna lätt innan jag vände min blick tillbaka till min mor "Åh,"

"Jag menade..." Min mors blick gick tillbaka till slugt och vetandes när hon tittade på mig, och jag höjde på ena ögonbrynet i undran, "någon har gått runt med ett leende på läpparna och en rodnat på kinderna hela dagen," Åh. Nu förstod jag vad hon pratade om. Det var typiskt att le i en situation som denna, men jag kunde inte hindra det lilla leendet som mina mungipor åkte upp i, blotta tanken av honom fick mig att vilja kyssa honom på platsen, och glädjen bara ökar nu när jag faktiskt kan se hur han ser ut framför mig.

Jag skulle precis mumla ut något om hur det kunde ha varit någon kille som jag hade träffat och jag kunde kanske råkat bli kär i honom, när ett högt rop avbröt mig - "Ja!" Min mor verkade som skräckslagen vid Nialls högljudda ton, medan jag var helt van vid det. Det var en av fördelarna med att vara kompis med Niall och Louis, man kan inte bli lika skrämd för höga ljud. "Jag har också märkt det, men hon vägrar berätta för mig och Louis," fortsatte Niall, och jag kände känna hur en rodnad kröp upp på mina kinder. Det var nog det dom reagerade på - det är olikt mig att rodna, och jag gjorde aldrig det...det vill säga, förrän min prins kom in i bilden.

"Till och med dina vänner förstår det. Vad heter han?" Jag rullade in mina läppar för att dölja mitt leende vid tanken att jag nu faktiskt kunde säga hans namn, tanken på den lilla brist på kunskap av honom jag hade för bara några dagar sedan.

Jag fångade min underläpp emellan mina tänder löst, "Harry," Namnet. Hans namn, kom ut som en hes viskning, men det hindrade inte min mor ifrån att inte höra det.