De bästa av de bästa...❤ (skyscraper)

Kapitel 15

~michaelas pov~
När vi kommit fram satt Andreas och deppade. Jag satt mig en bit bort och satt händerna för ansiktet, jag kände hur händerna blev blötare och blötare av mina tårar.
-du är inte ensam... Sa Andreas som hade lagt armen om mig.
-är det ni som är bekanta med Isak Pettersson? Frågade en läkare som kom ut ur rummet.
-ja! Sa Vilhelm och Anton samtidigt.
-okej, bra. Ni kan gå in och hälsa på han. Han borde vaknat nu vid det här tillfället. Sa läkaren. Jag och Andreas reste oss upp och alla började gå mot isaks rum. Jag stannade upp i dörröppningen och visste inte vad jag ville. Bara springa fram till han, eller bara springa därifrån...
-micha? Kom nu! Sa Mila och tog min hand. Hon drog med mig in i rummet. Precis när jag fick se Isak kände jag att tårarna blev fler och fler. De rann ner för mina kinder och droppade ner på golvet. Jag stod bara där tyst och kollade på min mest älskade person i hela världen. Jag skulle precis gå fram till sängen när 3 stycken doktorer kom inrusandes i rummet. En av de puttade bort mig försiktigt och tog fram en ställning men massa olika vätskor, slangar och sånt och "kopplade in alla slangar" i Isak. Jag blev rädd och slängde mig i famnen hos Andreas. Jag grät mot hans bröst rätt länge. Efter ett tag hörde jag vara ett långt pip. *piiiiiiiiiiiiiip*
Nej nej nej nej! Tänkte jag. Är det sant? Är han jag älskar mest död?! Jag började få panik och grät och grät. En av läkarna vände sig mot oss.
-vi beklagar sorgen. Vi kan inte göra något mer... Sa han som vände sig mot oss. Jag släppte Andreas kram och kastade mig över Isak. Han låg där helt oskyldig, död. Varför? Varför just Isak...? Jag grät och grät. Tills jag kände en hand mot mitt huvud. Personen drog handen sakta sakta neråt mot ryggen. Det är väll bara Andreas eller nån tänkte jag.
-Snälla Isak. Försvinn inte! Vi alla här behöver dig. Jag behöver dig! Snälla lämna mig inte såhär... Sa jag i hopp om att han skulle börja prata med mig. Jag hade mitt huvud och mina händer på hans mage och grät. Jag hade aldrig varit så ledsen förut..!
-Michaela. Jag finns här. Och jag kommer aldrig lämna dig. Sa en röst som jag hoppats på att få höra.
*piip Piip Piip pip pip pip*
______________
Så, där var det kapitlet slut! Jag blev själv tårögd när jag skrev😁
Hoppas ni gillar det❤️
Pözz å hare bra😘❤️