De bästa av de bästa...❤ (skyscraper)

Kapitel 20

~Andreas~
Där var hon, den underbaraste tjejen.
-hej! Sa hon och gick mot oss.
-tja! Kom! Sa jag och visade att hon skulle sätta sig i mitt knä.
-vem är det då? Sa Isak retsamt.
-din tjej eller? Sa Vilhelm.
-ooo... Sa Isak och Michaela. Jag kollade mot henne.
-jag antar det... Sa hon och kramade mig.
-älskar dig! Viskade jag i hennes öra. Efter en stund kom en läkare och Anton sken upp.
~Anton~
Efter typ 100 år kom en läkare. Jag kände hur glädjefyllt jag blev inuti.
-anhöriga till Stephanie? Sa han och jag ställde mig upp.
-okej, kom du. Sa han och gjorde en gest. Jag följde med och gick in i ett rum. Där var hon. Jag gick lite snabbare mot henne och kramade henne. Hon skulle få kryckor och en typ stödsena. Så hon iallafall kan stödja foten. Men jag bar henne ändå. Jag lyfte upp henne och hon höll i kryckorna, vi "tackade" och gick till de andra.
-bra, kan vi gå hem nu? Sa Vilhelm och ställde sig upp.
-ja, det tror jag väll. Sa Stephanie.
-men jag vill gå själv en liten bit! Sa hon till och kollade med en menande blick mot mig. Jag gjorde en tillgjord ledsen min tillbaka och satte henne på en stol för att hon skulle sätta på stödsenan. Kon tog kryckorna och började hoppa iväg. Vi gick i värsta klumpen ut från sjukhuset.
-vart ska vi nu då? Sa Michaela.
-kan vi inte gå hem till dig? Sa Isak.
-jo, men bara om ni vill.
-javisst! För mig går det bra. Sa Andreas nyblivna tjej, Tilda. (Ja Tilda vann) Vi gick och gick och det var inte jätte långt kvar. Alla började bli trötta, så Andreas och Tilda började dansa mitt på gatan. (Trottoaren) Tilda snurrade och släppte Andreas. Hon började sakta ner och stod stilla nu. Hon slängde med armarna bakåt och gick ett steg bak med ena foten, det var ett rätt djupt dike där och hon ramlade ner! Man såg paniken i Andreas växa och han sprang fort dit.
~Andreas~
Jag och Tilda dansade och (ni vet vad som hände blablabla). Hon ramlade ner i ett djupt dike och jag sprang dit så fort jag kunde. Jag kände hur nära jag var på att gråta, men gjorde det inte. När jag sprang dit och var framme blev jag riktigt chockad och fattade ingenting. Hon var inte där... Jag kunde inte hålla mig längre, det brände till under ögonen och jag kände något rinna ner för mina kinder... Jag gråter nästan aldrig, men Tilde... Hon är speciell och betyder allt för mig... Jag skulle precis gå ner i diket när någon tog min hand.
-Andreas nej. Sa hon skarpt.
-jo, Tilda.. Tilda är.. Sa jag men blev avbruten.
-jag vet, men nej. Sa hon, Mila.
-Mila släpp mig! Jag vet vad jag gör! Röt jag till och ryckte till för att hon skulle släppa mig.
-Andreas nej. Du vet inte alls vad du gör! Sa hon.
-JO DET VET JAG. SLÄPP MIG BARA! Nästan skrek jag och smällde till henne på kinden med min andra hand. Hon föll, hon föll ner på backen. Nej nej nej nej... Vad hade jag gjort?!
-shit, Mila förlåt. Det var inte meningen! Sa jag och satt mig ner på knä bredvid henne.
-ANDREAS VAD HÅLLER DU PÅ MED?! Sa Vilhelm och slängde sig ner på backen bredvid Mila.
-jag vet inte... Sa jag tyst och suckade...
-Andreas hon ville ju bara ditt eget bästa! Vad är det med dig..? Sa han och försökte få liv i Mila. Hon låg medvetslös på backen. Vilhelm vände försiktigt på Mila så hon låg med ansiktet uppåt. (Ja hon låg med höger sida mot backen.) När jag såg blodet blev jag mer rädd... Hon blödde från sidan av huvet och mitt i allt såg jag i ögonvrån blåa ljus, och jag hörde syrener. Nån hade larmat ambulans och innan jag visste ordet av det var Mila och ville i ambulansen, och Anton kom fram till mig.
-Asså vadå det? Vad hände där?! Sa han och var nästan lite ledsen.
-jag vet inte.. Jag var... Sen han jag inte försätta.
-ja, kom vi går! Vi måste tillbaka till sjukhuset. Igen... Sa Anton irriterat och de fyra gick dit under tystnad. Och jag visste precis vad jag skulle göra, och vart jag skulle...
•••••
Nu slutar jag där vara för att jag kan😂❤️ å vad har hänt? Varför händer så många konstiga grejer? Läs vidare å se😏 mer?😂❤️