De bästa av de bästa...❤ (skyscraper)

Kapitel 17

~Antons perspektiv~
Jag hade träffat min gamla barndomsvän Stephanie. Hon frös och jag höll om henne. Det kändes skönt, min gamla vän, hon var ju rätt snygg, och förhoppningsvis fortfarande rolig. Helt perfekt. Vänta va? Tänkte jag det där?
-Stephanie?
-Aa?
-vill du följa med oss till Michaela sen och sova över? Frågade jag.
-Aa, men Asså jag behöver inte om de andra inte vill! Sa hon och log. Vi kollade bak mot de andra, micha, Andreas, Isak och Mila nickade. Jag kollade mot ville och han nickade också.
-bra! Då går vi! Sa jag och bar Stephanie upp.
-Anton! Sa hon och skrattade. Hon hängde me huvet ner från min arm. (Anton bar henne med ena armen under knävecken och andra armen vid ryggen, typ skulderbladen)
-okej då! Sa jag och vände om, jag gick längre ut och kastade ner henne i vattnet.
-okej, då får du hellre bära mig! Sa hon och slängde armarna om sig. (Som man brukar göra när man fryser)
-jaja kom då! Sa jag och lyfte upp henne igen.
Jag bar henne till vägen och sen ville hon gå själv. Vi gick hem till micha, och hon var hemma själv.
-det här känns inte bra, det känns konstigt... Sa micha och gick närmare Isak. Han frågade vad det var.
-det känns bara inte rätt! Sa hon och kollade sig runt.
~isaks perspektiv ~
Micha kände sig inte speciellt trygg... egentligen inte jag heller, men jag ville inte säga nåt.
-micha, lugn. Ingenting kommer hända och jag finns här! Sa jag och höll om henne, sen släppte jag och tog hennes hand.
-AKTA! Skrek Andreas och tog i min hand, Antons också. Mila och Vilhelm hoppade åt sidan och en vit skåpbil kom. Det körde överdrivet snabbt på den här lilla grusvägen. Det som hörde svängde när h*n såg oss, nog för att köra oss, och han körde mot Stephanie och Anton! Stephenie skulle precis springa åt sidan när chauffören kör snabbade och körde över hennes ben, eller typ vid fotleden och det hördes ända hit hur den knakade.
Den som körde stannade bilen och öppnade dörren. Det var en man, eller en gubbe. Han gick mot Stephanie som låg och grät på marken.
-ptf! Rätt åt dig... Sa han och hoppade in i skåpbilen och körde iväg.
-Stephanie! Sa Anton och slängde sig på backen bredvid henne.
-vem var det?! Sa Anton och lyfte upp henne ännu en gång.
-h..h..han t... åh Anton! Sa hon och la armarna och hans nacke och grät mot hans axel. Hennes vänster fot hängde och man såg att den var bruten.
-ta det lugnt! Nu ska vi bara få dig till sjukhuset! Sa Anton och vi vände om och började gå mot sjukhuset. Det låg inte speciellt långt här ifrån, men det var nog rätt långt för Stephanie som måste ha en bruten fot... jag tror Anton börjar tycka att det var lite jobbigt att bära, det märkte nog Andreas också.
-ska jag ta över en stund? Frågade Andreas Anton.
-Aa, de kan du väll. Svarade Anton. Andreas tog över och bar henne 1 och en halv km, sen ville Anton ta över igen de sista 700 metrarna. Han gjorde det och vi var framme på sjukhuset nu. Vi berättade allt som hänt och vi får sitta och vänta i en halvtimme, sen kom en läkare och tog emot Stephanie. Mila hade somnat i ville knä, eftersom det var rätt sent, klockar var ändå halv 11 och hade varit vakna sen typ 8. Jag, Michaela och Anton fick gå in med Stephanie. Anton bar in henne och satt henne på kanten av en sjukhussäng. Läker kom och kollade på foten.
-ja ni. Den här är bruten, men vi måste ändå röntga för att se vart foten gått av, och hur stor sprickan är. Vi gick till ett annat väntrum och satt oss ner på stolarna. Vilhelm kom med en trött Mila i handen och Andreas kom efter.
-hur går det? Frågade Vilhelm och satt sig med Mila i knäna igen.
-hon ska röntga... Sa Anton och hade Stephanie i sina knän.
|2 timmar senare|
Klockan hade blivit halv 1 på natten, Mila och ville hade somnat, micha hade också somnat. Andreas slumra till lite då och då ibland.
●●●●●●●●●
Vad hände där? Blir det stephton? Hur går det med Stephanie? Vad händer? Bra å vill ni ha mer? Faktiskt rätt stolt ju, över 700 ord hoppas ni blev nöjda med detta kapitelt. Pöss å hare bra ❤