De bästa av de bästa...❤ (skyscraper)

Kapitel 16

~Michaelas perspektiv~
-ISAK! Sa jag och slängde mig över han. Jag la min kind mot hand(kram) och höll om han.
-jag... Jag trodde du var död!! Sa jag och ville verkligen inte släppa kramen.
-jag trodde jag aldrig mer skulle vakna... Sa han kort.
~vilhelms perspektiv~
Isak hade dött nu. Han fans inte längre i våran värld... Skyscraper är inte detsamma utan han. Och Michaela, jag, Anton, Andreas, Ylva, Mats, och alla hans syskon. Och även Mila. Ingenting kommer bli som förut.
Läkarna hade sagt att de gav upp, att det inte fanns någon chans att han skulle klara sig. Men, ändå gjorde han det. Michaela blev riktigt glad, och jag förstår henne totalt. Jag hörde och såg hur Mila började gråta, så jag drog in henne i en varm och gosig kram. Alla hade fått kramat och pratat med Isak lite grann. Alla hade nog börjat gråta, eller iallafall fått tårar i ögonen.
|2 dagar senare|
~Milas perspektiv~
Vi hade fått veta vad som hänt med Isak. Han hade fått järnbrist och mådde inte speciellt bra av att vara i vatten. (Okej Asså jag hittar bara på här) därför svimmade han.
|1 dag senare|
~michas perspektiv~
Isak hade fått åka hem, han var bra nu efter 2 operationer, och massa mediciner. Det som hände KAN hända igen. Men det är inte speciellt stor chans.
-kan vi inte bada? Frågade Isak.
- men är du säker på att du vill efter det som hänt? Frågade Anton.
- juste... ja det är jag! Sa Isak och vi började packa.
*5 minuter senare *
Vi hade börjat gått ner mot sjön. Jag och Isak gick hand i hand. Gud vad jag hade saknat hand varma hand, jag kände mig liksom trygg när han var nära. Vi var nu nere och Anton stannade och bara stirrade. Alla stannade ut och kollade fundersamt på han.
-Anton? Sa Vilhelm och viftade med handen framför han.
-ja... svarade han men släppte inte blicken. Alla vände huvet ungefär samtidigt och såg en tjej sitta på bryggan.
~Antons perspektiv~
Där satt hon. Undra om hon var ledsen... jag släppte alla grejer och trängde mig emellan alla som stod och kollade på henne med en fundersam blick. Jag sprang fram till henne, men saktade ner efter en stund.
-Stephenie! Sa jag och kramade om henne.
-v..vem är du? Frågade hon och försökte ta sig ur kramen.
-Anton, vi var med varandra jätte mycket när vi var yngre, men sen flyttade och vi tappade kontakten...
-åh Anton! Sa hon och kramade om mig igen.
-vad har hänt? Frågade jag och kramade tillbaka.
-m..min syster har förunnat! Sa hon och grät mot min axel.
-hon kommer komma tillbaka! Jag lovar. Sa jag och trög handen mot hennes rygg.
-vad händer här då? Sa Vilhelm och Isak, Mila, Micha och Andreas skrattade.
Jag harklade till och de såg att hon var ledsen. Stephenie kollade upp.
-v..vad gör dom här. Och Anton?!
-vadå? Sa jag och kollade på de andra.
-varför har du inte berättat?! Sa hon och flyttade sig lite längre ifrån mig.
-asså vad menar du? Sa jag.
-s..sk..skyscraper!
-aha... ja, jag är med i ett pojkband som heter skyscraper. Sa jag.
-Aa, jag har fattat det.sa hon och flyttade sig lite länge ifrån mig. Hon kom för långt ut så hon ramlade i! (Ofc liksom)
Ingen kunde hålla sig för skratt och små fnissade, sen när hon kom upp över ytan så började jag skratta mer. Jag räckte ut min hand för att hon skulle få hjälp upp på bryggan men istället drog hon självklart ner mig!
-Tack för den... Sa jag och låtsades vara sur, men det gick inget vidare.. hon skrattade bara åt mig.
-är det inte kallt? Frågade jag och la armen om henne. Hon hade ju shorts, ett linne och en jeansjacka.
-haha, jo, det är rätt kallt... Sa hon och gosade in sig mot mig.
●●●●●●●
Jahapp... då var det det kapitelt hoppas ni gillade det, pözz❤