Ett förstört liv

Kapitel 1: Första dagen i 9:an

Klockan är 6 och väckarklockan ringer. Min första tanke är att idag är en dålig dag. Jag tar på mig ett par slitna jeans och en skrynklig vit t-shirt. Jag borstar håret fort och sätter upp det i en slarvig hästsvans. Sedan går jag för att äta frukost. När jag går ner för trappen så hör jag Didrik och Eva bråka, som vanligt.

Didrik och Eva är mina fosterföräldrar, de kan ju vara snälla men de bråkar nästan hela tiden och är de riktigt sura så kan det hända att någon av dom klappar till mig.

Jag tar fram mjölken och flingorna och sätter mig tyst vid borden medans jag lyssnar på deras gräl. När det lugnat ner sig så kommer Eva in till köket och stirrar på mig ett bra tag innan hon plötsligt kommer fram till köksbordet och sätter sig på en stol bredvid mig och säger med stadig röst:
- Är det inte dags för dig att gå till bussen nu unga dam?
- Men jag har inte ätit kla.., hinner jag säga innan hon avbryter mig
-Inga men, gå och kasta maten så att du hinner med bussen! svarar hon med arg röst.

Jag gör som hon säger och går sedan till hallen för att ta på mig skorna trots att det är en halvtimme tills bussen går.
När jag har tagit på mig skorna så rycker jag tag i skolväskan och går ut som fortast möjligt så att inte Didrik ska komma och börja med att tjata om allt som jag gör fel.

Då jag kommit fram till busshållplatsen så kollar jag på klockan...20 minuter kvar. Så jag sätter mig ner på bänken och hoppas på att Linda är sjuk. Det är när hon inte är i skolan som det är minst folk som mobbar mig. Jag är så jävla trött på hur de behandlar mig. Vart jag än går så är det alltid någon som ska slänga en taskig kommentar över mig. Lärarna verkar inte heller tycka om mig. På vissa prov så kan de ge mig ett D medan någon annan som skriver exakt samma svar får ett C. Det finns lärare som är strängare mot mig än vad den är mot de andra eleverna. Älskar någon mig? Jag är säker på att pappa älskar mig, men varför skulle just han dö?
Hade han levt så hade mitt liv varit mycket bättre.
Jag fäller en tår innan bussen kommer.

Det tar ca 20 minuter att åka in till stan. När jag kommer in till skolan så ser jag lärarna stå med plakat där det står vilken klass de är i. Jag ser att Astrid står med ett plakat där det står "9E" så jag går dit. När Astrid är i närheten så är det aldrig någon som vågar göra något mot mig för Astrid är den enda läraren på skolan som säger åt mobbarna att sluta.

Klockan 8 så visar Astrid vägen till vårat klassrum där vi ska vara på samlingarna, klassråden och Astrids lektioner. Linda kollar snett på mig med en överdrivet äcklad min bara för att jag ska se hur hon kollar på mig. Men när vi kommit fram till klassrummet så slutar hon med minen.

Vi ska inte ha några lektioner idag utan vi ska bara hålla på med olika saker eller bara prata bort hela dagen...eller alla kommer att prata förutom jag..

På första rasten så kommer Linda och hennes gäng fram till mig och säger:

- Hahaha men vad har du för något på dig? Har du inte råd med kläder? Stackars lilla flicka, säger Linda ironiskt.

Jag svarar inget utan kollar bara bort med tårarna bakom ögonen.

Linda ser att mina tårar vill ut så hon fortsätter att prata med ironisk röst och säger:

- Ska du gråta? Ska mammas lilla flicka springa hem?

Jag skriker tillbaka så att det hörs i hela korridoren:

- Jag vet inte var min mamma är men hon finns någonstans så lägg dig inte i mitt liv!

Jag springer därifrån med hela korridoren stirrandes på mig och låser in mig på toaletten...där sitter jag i några timmar gråtandes och tar sedan nästa buss hem.