Ett förstört liv

Kapitel 7: Är han pålitlig?

Jag stannar i källaren ganska länge efter att Rickard gått. Men sen hör jag steg som visade sig tillhöra vaktmästaren. Jag kollar på honom och rodnar och springer sedan iväg. Jag kollar på klockan och ser att bussen hem går om 2 minuter. Jag kutar så fort jag kan ner till busshållplatsen och bussen kommer några sekunder efter jag kommit fram. Jag kliver på bussen och sätter mig längst bak i bussen vid fönstret. Vid nästa hållplats kliver Rickard på bussen. Vad gör han här?

Rickard kommer och sätter sig bredvid mig. Jag rodnar direkt och kollar ut genom fönstret.

- Hej, säger han.

-Hej, svarar jag.

- Vart ska du åka då? frågar jag

- Jag ska fara till min farsa, du då?

- Jag ska fara till mitt så kallade hem, säger jag och fnyser.

- Hur ofta brukar du vara hos din pappa då?

- 3 dagar i veckan, torsdag fredag lördag.

- Att jag aldrig märkt dig på bussen förut, säger jag och skrattar

- Det är väl för att du aldrig har lagt märke till mig i skolan, säger han och ler.

Det var längesen jag skrattade, jag minns inte när jag gjorde det senast. Minns inte ens när jag log senast.

- Vill du följa med mig hem imorgon? frågar han vänligt.

- Visst, mina fosterföräldrar blir väl bara glada om de slipper mig.

-Kul! Ähum...jag menar att det är kul att du vill följa med inte det där med dina föräldrar.

- Dom är inte mina föräldrar, de är mina fosterföräldrar! säger jag surt.

Okej, jag kanske överreagerade lite men det är ett väldigt känsligt ämne för mig. Jag menar det där med mina föräldrar.

- Förlåt då, säger han argt och kollar bort.

Rickard verkar vara en schysst kille men jag vet fortfarande inte om jag kan lita på honom.

- Jag ska av på nästa hållplats, säger jag.

- Haha, det ska ju jag med.

Innan vi skiljs åt så kramas vi och Rickard klappar mig hårt på ryggen så hårt så att det gör ont. Jag går hemmåt, om man nu kan kalla det för hem.

När jag kommit fram så är jag så trött så att jag släpper väskan ur handen och lämnar väskan i hallen. Jag springer upp på övervåningen och lägger mig i sängen. Strax därefter så hör jag Eva och Didrik komma hem.

- Alice!!!! skriker Didrik med arg röst.

- Vad är det?

- Varför har du lämnat din väska i hallen!!??

- Oj, jag måste glömt den, jag kommer och hämtar den.

- Det är bäst för dig!

Jag gick ner för att hämta väskan, men när jag tagit väskan och vänt mig om så sparkar Didrik mig så att jag ramlar. Jag landar pladask på mage och fallet gjorde så ont så att jag inte orkar stiga upp. Både magen och huvudet tog emot smällen. Men jag har även ont i ryggen där Didrik sparkade mig.

- Varför ligger du där och latar dig? Seså, upp med dig, säger Didrik.

Jag säger inget utan ligger bara kvar på golvet.

- Upp med dig säger jag! skriker Didrik med väldigt arg röst.

Jag vet att när han låter sådär arg så kan han göra värre saker än vad han just gjorde. Jag reser mig upp även fast jag har jätteont. När jag rest mig upp så börjar allting att snurra. Trots att jag är yr så går jag mot trappen för att gå upp till mitt rum. Plötsligt bär inte benen mig längre och jag faller ner på golvet.

Allt blir svart...