Ett förstört liv

Kapitel 4: Skolk

Denna morgon så vaknar jag extra tidigt därför att jag la mig tidigt igår för att slippa Didrik. Han kom hem sent på kvällen eftersom att han hade varit bortrest i Norge några dagar för att han skulle uträtta några jobbärenden.

Jag går ner för trappen och tar fram mjölkpaketet och flingorna. När jag håller på och häller i mjölken i tallriken så kommer Didrik.

- Godmorgon! säger han så högt så att jag blir rädd och spiller ut lite mjölk på bordet.

Den lilla utspillda mjölken räcker till en stor utskällning av Didrik.

- Torka upp mjölken genast annars ska du få med mig att göra!!! röt han

Jag gick och hämtade papper och började torka upp mjölken. När jag var klar så la jag i flingorna i tallriken och började äta. Jag han knappt svälja innan Didrik tog tag i min arm hårt och drog mig bort från stolen. Han gav mig en rejäl käftsmäll och sa:

- Det där var du värd efter att ha varit så klumpig. Nu har du nog lärt dig en läxa!

- Mm, sa jag tyst.

När han släppt min arm så sprang jag upp på övervåningen, in till mitt rum och smällde igen dörren. 5 minuter senare så hör jag ytterdörren smälla. Det är Didrik som ska åka till jobbet. Han jobbar från morgon till sena kvällen. Men det är nog ändå tur, ju mer han jobbar, ju mer slipper jag utskällningar och smällar.

Bussen går halv 8. Jag kollar på klockan och den är 20 över 8. Jag går till badrummet och kollar mig i spegeln. På kinden där Didrik hade slagit mig så hade jag ett stort blåmärke och jag kände en svag smak av blod i munnen. Jag gick sedan till nedre våningen för att kolla om Eva var hemma. Jag hittade inte henne någonstans så jag antog att hon hade följt med Didrik in till stan för att jobba.

Eva brukar inte jobba varje vecka för att hon har problem med ryggen. Så hon brukar sjukanmäla sig väldigt ofta.

Jag går upp på övervåningen igen och lägger mig i sängen. Det är nog ingen mening att gå till skolan, bussen går ju om 5 minuter. Gud vad jag hatar skolan. Det finns inget bra med den. Eller jo. Vissa ämnen är ju roliga men sen ska ju Linda och "gänget" alltid förstöra. Som att slänga en taskig kommentar över mig när läraren inte ser eller ge mig elaka blickar som bara inte går att ignoreras.

När jag tänker på allt hemskt så börjar tårarna forsa och forsa. Jag går in till badrummet och öppnar badrumsskåpet. Där ligger det bl.a rakblad. Jag tar fram ett av dom och börjar långsamt skära ett sår i armen. Såret som bildas svider, det svider lika mycket som livet. Uch vad livet kan va jobbigt.

Plötsligt hör jag mobilen plinga till så jag lägger bort rakbladet. Blodet droppar så jag får lägga ett papper på såret så att det inte ska bloda ner golvet.

Jag öppnar mobilen och kollar varför det plingade till. Det är någon som skrivit till mig på facebook. "Hej. Jag heter Rickard och går i din parallella klass. Jag har sett att du har blivit mobbad och att du mår dåligt men jag undrar om vi skulle kunna bli vänner".
Hjärtat bultar hårt. Vad ska jag svara? Är det ett skämt? Jag lägger mig ner i sängen och funderar länge.