Ett förstört liv

Kapitel 9: På rymmen

Jag kollar på kolpuddingen, den är kladdig och den ser ut som en sörja. Aldrig att jag äter det där. Jag lägger ifrån mig tallriken på bordet bredvid sängen. Jag slår på teven och bläddrar omkring bland kanalerna. Inget intressant så jag slår av teven. Jag sluter ögonen och somnar in.

Någon halvtimme senare så kommer en läkare och väcker mig.

- Hej. Jag heter Kerstin och jag ska kolla till dig. Vill du vara vänlig och sätta dig upp i sängen?

- Visst! säger jag.

- Först testar vi reflexerna.

Hon slår mig löst på mina knän.

- Följ nu mitt finger med blicken.

Jag gör som hon säger.

- Det tar nog ett tag tills du blir frisk. Lägg dig ner i sängen nu. Jag ska ta ur slangen ur din arm.

Jag lägger mig ner motvilligt. Jag blundar och hoppas på att det ska göra mindre ont då.

- Nu ska jag dra ut den. Är du beredd?

- Mmm....

Hon drar ut den långsamt. Det gör ganska så ont så jag blundar hårdare.

- Så, nu är den ute. Nu ska jag bara linda in din arm. För att det började blöda när jag drog ut slangen.

Hon lindar in armen och sen säger hon:

- Jag kommer och tittar till hur du mår om en kvart.

- Okej.

Hon går ut och stänger dörren försiktigt.

Okej. Slangen är ute. Då har jag chansen att sticka. Men får väl vänta tills dendär Kerstin kommer och tittar till mig först.

Efter ett tag kommer hon in och säger:

- Hur mår du?

- Mår lite illa och jag har lite ont i huvudet men annars mår jag ju ganska bra, säger jag. Jag mår egentligen mycket värre men jag vill inte oroa någon.

- Det låter bra. Vila nu, jag kommer jag tillbaka imorgon för att kolla så att inget har blivit värre.

- Okej.

Kerstin går och jag reser mig upp ur sängen. Jag vinglar till lite av yrsel men tar snabbt tag i säng kanten. När jag känner mig mindre yr så kollar jag mig runt för att se om mina kläder ligger någonstans för jag har bara sjukhuskläder på mig. Sen ser jag att dom ligger på en stol, jag går dit och klär sedan på mig. Hm...hur ska jag komma ut härifrån då. Åh, det finns ett fönster. Jag går till fönstret för att kolla hur högt det är till marken. Jag verkar vara på 4:e våningen. Men bredvid fönstret så sitter det en brandstege.

Jag öppnar fönstret och sätter mig i fönstret så att benen är ute. Sedan intalar jag mig själv att inte kolla ner. Det skulle bara göra allt värre. Jag sträcker ena armen mot stegen och tar tag i den. Efter det sträcker jag dit ena foten. Jag lyckas med att ta mig till stegen men nu måste jag klara av att gå ner också. Huvudet värker som fan och jag är jäkligt yr också.

Jag börjar klättra ner för stegen. Steg efter steg och intalar hela tiden mig själv att inte titta ner. Men när det är cirka 20 stegpinnar kvar så kan jag inte bärja mig och jag kollar ner. Yrseln i huvudet blir större och jag håller på att tappa balansen. Men jag fortsätter att gå neråt.

På den 10:e stegpinnen så viker sig benen och jag faller ner till marken. Ryggen värker och jag mår nu så illa så att jag inte orkar stiga upp. Allt blir svart och jag tuppar av.

När jag vaknar upp så ligger jag i en liten stuga. Fast jag vill så gör jag inget utan jag ligger bara kvar för att jag känner mig för svag. Ingen är i stugan men hur har jag hamnat här? Plötsligt hör jag dörren gnisla till. Det kommer in en kille som ser ut att vara i min ålder. Panik uppstår inom mig men jag ligger still. Vem är han?