Ett förstört liv

Kapitel 12: Min bror

När vi gått in i stugan så sätter sig var och en på varsin stol runt ett bord.

- Så, vad var det du ville berätta? frågar jag Fredde

Rickard kollar stelt på Fredde och mimar något som ser ut att vara "berätta".

- Öhum, jo, det är så här...eeehm. Hur ska jag berätta det, säger Fredde med nervositet i rösten.

- Men berätta bara!!! skriker jag.

Jag kliver hastigt upp ur stolen och går till Fredde med hotande steg.

- Jag är din bror, säger han så fort så att man knappt hinner uppfatta vad han sa.

Är Fredde min bror? Har Rickard hela tiden vetat om att han funnits här? Massa frågor far omkring i mitt huvud, en stark sorg sjunker över mig.

Fredde går förbi mig fort och går sedan ut ur stugan. Rickard sitter lugnt kvar och säger:
- Ingen fara, han bor ju här så han kommer tillbaka.

Hur kan han vara så lugn under denna scen? Sorgen bubblar över till ilska och jag låter ilskan ta över.

- Har du hela tiden vetat att han funnits här!? Vi har gått på samma jävla skola, jag vet inte hur länge. Och du håller tyst om det? Vet du var min mamma finns också, har du hållt hemligt om henne också? Det skulle inte förvåna mig.

Tårarna rinner ner för kinderna och jag sjunker ner till fosterställning på golvet.

Rickard sitter på stolen och kollar medlidande på mig ett tag tills han säger:

- Jag har endast vetat i en månad om vart Fredde befunnits sig.

- Du kunde fortfarande har berättat!!!

- Jag visste inte hur jag skulle säga det och jag tyckte att det skulle va bättre om Fredrik berättade det själv men det gick inte som planerat.

- Nä, det ser jag väl. Och hur är det när det gäller min mamma?

- Hon är kidnappad...

- Har hon varit tillfånga tagen i alla dessa år!?

- Ja...det har Fredrik också varit men han och eran mamma hade planerat hur de skulle rymma men bara Fredrik lyckades rymma.

Jag säger inget, tankarna flyger omkring i huvudet som vilsna gäss. Jag börjar må illa och känner mig alldeles spyfärdig. Jag springer ut och spyr.

- Alice!!! Jag vet att detta kommer plötsligt men lägg dig i sängen och vila så känns det nog lite bättre iallafall.

- Nej! Jag ska gå till min bror och ta ett rejält snack! Vet du vart han gick?

- Nej, men han är nog någonstans i närheten.

- Jaha....

Jag står först och kollar runt mig men ser sedan Fredrik sitta i ett snår i närheten. Jag går till han för att prata med honom om...ja allt skulle man kunna säga. Men precis när jag ska öppna munnen så ser jag Fredrik sitta och gråta.

Jag tänkte säga några tröstande ord men kom inte på några så jag kramade om honom, hårt.

- Hur är det?

- Inte bra alls faktiskt, mår så jävla dåligt. Vet du hur det var att va där i källaren, misshandlad ofta, nästan ingen mat? Jag trodde jag skulle dö där. Och nu är mamma kvar där, vi måste försöka rädda henne innan hon dör, snörvlar han fram.

- Mm, säger jag bara och kramar om Fredrik hårdare.

Plötsligt slänger han sig ur mig famn, ställer sig upp och skriker:

- DET ÄR PÅ LIV OCH DÖD, FATTAR DU DET!?

Jag reser mig också upp och nickar.

- Vi ska påbörja en plan om att rädda våran mamma. Men du får inte säga något till Rickard, okej?

- Ja, säger jag ganska tyst.

Vi går tillbaka till stugan.

- Kolla vem jag hittade! säger jag till Rickard och småflinar.