Ett förstört liv

Kapitel 15: Sanningen kommer fram

*Fredriks perspektiv*

Jag ringer efter ambulans och de kommer efter några minuter.

När vi sitter i ambulansen så berättar vi allt som hänt

- Varför ringde ni inte polisen? frågar än av sjukvårdarna

Jag drar handen genom håret

- Ööh, äch...Jag vet att jag borde ringt polisen men mina tankar om att rädda mamma tog väl över antar jag.

- Mhm. Jaja, det där är det förflutna, nu måste vi hålla fokus på att rädda er mamma och att fånga de kriminella. Dessutom hindra din syster från att förblöda

- Mm..

*Alice perspektiv*

några timmar senare...

Jag vaknar upp på sjukhuset. Jag tuppade av i ambulansen förut, förmodligen av att jag förlorat en hel del blod. Jag vet inte vilken tid på dagen det är, vet inte hur det är med de andra, vet inte hur det är med mamma.

Jag har dropp ena i armen och en linda runt den andra armen. Jag lägger märke till en till säng i rummet, där ligger mamma. Hon är vaken..

- Mamma?

Hon vänder huvudet mot mig men säger inget. Hon brister plötsligt ut i gråt. Det gör ont att se sin mamma gråta, jag vill gå och krama henne men är för yr för att kunna gå dit.

- Alla dessa år, utan dig och er pappa har varit hemska. Alla dessa år hos kidnapparna har varit hemska. Om inte Fredrik hade lyckats rymma så vet jag inte vad vi skulle gjort.

- Åh mamma, vad jag saknad dig, mer så hinner jag inte säga innan rösten brister och jag själv börjar gråta.

En läkare kommer in för att undersöka mig, jag torkar bort tårarna och kollar med spända ögon på doktorn.

- Hej, jag heter Gunilla och jag ska undersöka dig lite.

Hon börjar med att kolla till såret, som jag fick när jag blev knivhuggen. Jag ser då att de sytt igen det, antagligen medan jag varit avtuppad.

- Hur länge har jag varit medvetslös? frågar jag doktorn.

- Enligt de uppgifter jag fått så bör det vara runt 5 - 6 timmar.

- Ok..

Hon fortsätter med att undersöka mig, efter mig så går hon till mamma.

Mamma frågar doktorn:

- Är min make här!?

- Nej.

- Hm...konstigt, han kommer säkert snart.

- Mamma, jag måste berätta något..., säger jag och avbryter deras konversation.

- Vadå, vad är det gumman?

- Jo, eeehm. Jag vet att detta kanske är fel tillfälle att berätta men jag kan inte spara på det hur länge som helst..., säger jag tårögd.

- Va? Vad är det?

- Jo, det är så att pappa fick cancer när jag var liten.., jag klarar inte av att fortsätta prata för att tårarna svämmar över och jag brister ut i gråt igen.

Mamma börjar också gråta, hon verkar fatta att han inte överlevde cancern.

- ÄR PAPPA DÖD!? Varför har du inte berättat?

Fredrik hade kommit in utan att vi märkt. Han slänger sig ner på golvet och börjar storgråta.

- Nejnejnej, detta kan bara inte vara sant!!! VARFÖR HAR DU INTE BERÄTTAT ALICE, VARFÖR? Han är min pappa också, jag förtjänar också att veta. Varför Alice?

- Jag tänkte berätta för dig efter vi räddat mamma, du kanske skulle blivit så ledsen så att du inte skulle orka någonting. Och då skulle det gå åt skogen med mamma.

- Du borde berättat! Jag skulle försökt rädda mamma, oavsett vad.

- Förlåt...

- Förlåt är bara tomma dumma ord!!!

Fredrik springer iväg.

Åh, vad har jag gjort. Om pappa bara levde så skulle allt vara mycket bättre och lättare.

---------------------------------------------------------

Hej.

Jag vet inte om jag ska fortsätta med denna berättelse eftersom att jag själv och förmodligen många andra tycker att berättelsen blir sämre å sämre för varje kapitel.

Men vad tycker ni, borde jag fortsätta med min berättelse, eller ska jag börja på en ny? //Ananasen