Ett förstört liv

Kapitel 14: Misslyckandet

              *Fredriks perspektiv*
Jag hör springande steg kommandes mot mig. Jag får panik och hoppar in i en buske som är ungefär 2 meter bort. Jag hinner att hoppa in dit i sista sekund innan männen hunnit till fönstret.

- Vafan har hänt här!!?? skrek en av männen till mamma

- Vet inte, fönstret bara sprack helt plötsligt, ljuger mamma för dom.

- Jaså, jaja, det kan väl knappast varit du med tanke på hur högt upp fönstret är från dig.

Mamma säger inget. Männen går sin väg efter det.

                *Alice perspektiv*
Jag hör männen komma, men jag kan inget göra. Smärtan i armen är olidlig. När de kommer så säger en av männen:

- Vad ska vi göra med tjejen? Vi kan inte lämna henne där och vi kan inte ta in henne. Vi vill ju inte ha blodfläckar på golvet.

- Vi kan lägga henne i busken bakom huset så länge....sen kan vi gräva ner henne i skogen som inte ligger så långt härifrån, säger en annan man och spottar på mig.

Uch vilka hemska och elaka människor det finns här i världen. Jag blundar, så de tror förmodligen att jag är medvetslös. En av männen lyfter upp mig och säger till de andra 2 männen att hämta en handuk att lägga om mitt sår så att det inte ska  droppa blod. De vill förmodligen inte dra åt sig onödig uppmärksamhet.

En av männen går och hämtar en handduk. Mannen som lyft upp mig börjar gå mot baksidan av huset. När han kommit fram till busken så stannar han, spärrar in ögonen i busken och börjar grubbla över något. 

              *Fredriks perspektiv*

En av männen kommer fram till busken som jag ligger i. Han håller Alice i famnen, hon har en handduk med en ganska stor blodfläck virat runt sin arm. Hon ser medvetslös ut, lever hon?

Jag blir lättad när jag ser att hon andas. Men mannen stirrar rakt mot mig här i busken, tänk om han ser mig. Men sen så suckar han och slänger Alice in i busken, så att hon landar rakt på mig. Hon landar så hårt så att man nästan vill skrika. 

Mannen går sedan iväg. 

- Har han gått nu? hör jag en välbekant röst säga. 

- Alice! Jag trodde att du var medvetslös först. Och hur är det med din arm, vad har hänt med den!? säger jag stönande, då jag knappt kan prata med Alice på min rygg

Alice rullar ner från min rygg så att hon ligger bredvid mig. Hon kollar mig sedan rakt in i ögonen så att man nästan känner hennes smärta.

              *Alice perspektiv*
Jag spärrar in ögonen i Fredriks. Jag stammar sedan fram:

- Ja..jag....blev knivhu...knivhuggen i armen.

- Va!? Vi måste ta dig till sjukhus fort! 

- Ja, men vi måste skynda oss...de kommer för att hämta mig snart igen.

---------------------------------------------------------

Hej.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt...igen för att de tagit så lång tid att ladda upp ett kapitel. Men jag har haft fullt upp med skolan samtidigt har jag blivit väldigt deppig på senaste tiden vilket gör att jag inte orkar med skrivandet så mycket.

Jag vet att kapitlet blev dåligt men det är det bästa jag kan komma med just nu.

Hoppas ni har det bra// Ananasen