Ett förstört liv

Kapitel 10: Killen

- Jasså, du har vaknat till lite, säger killen.

- Vem är du och vad gör jag här? säger jag lite ringrostigt.

- Jag såg allt. När du klättrade ner och när du ramlade. Jag bar dig hit sen. Din underarm är inlindad för du började blöda rätt så mycket.

- Okej. Men du svarade aldrig på vem du är, säger jag lite surt.

- Kalla mig för Fredde. Vad heter durå?

- Alice.

- Okej. Men varför rymde du?

- För att sjukhuset är bara skit.

Dörren till stugan öppnas och det kommer en annan kille.

- Alice? Är det du? hör jag en välkänd röst säga. Åh nej. Måste Rickard komma nu!?

- Ja det är jag. Lämna mig ifred, säger jag och blir arg.

- Det är lugnt. Jag ska bara hämta lite prylar för att laga moppen.

- Jaha...

- Fredde! Hit med oljan, säger Rickard.

- Ska du inte ha något mer!?

- Äch. Resten har jag hemma.

- Okej. Vi hörs.

- Aa det gör vi.

Rickard går ut ur stugan och nu är det bara jag och Fredrik kvar.

- Nå, när får jag gå härifrån? säger jag.

- Det vet jag inte än, tyvärr...

- Vadå vet inte? Vad är detta för fasoner? Nu drar jag härifrån. HEJDÅ! säger jag väldigt argt. Jag kanske överdrev lite men han har ingen jävla rätt att hålla mig kvar här.

- Jaha. Okej. Men om du inte har någonstans att ta vägen så kan du bara komma över hit. Här får du nyckeln, han kastar en nyckel till mig.

Jag stoppar ner nyckeln i fickan och sen drar jag. Jag går till en skog som ligger vid stugan. All ilska fick mig att glömma yrseln och värken. Jag hittar en stig, vet inte vart den leder men jag bryr mig inte. Det värsta som kan hända är att jag dör. Ingen skulle ändå bry sig.

Jag går 5 minuter på stigen innan jag börjar bli yr och må illa. Jag sätter mig ner på en sten. Magen kurrar och jag är törstig. Ingenstans att ta vägen. Men nu har jag inget val, jag måste fortsätta. "Fortsätt gå, fortsätt gå" intalar jag mig medan jag går på stigen.

Plötsligt hör jag en kvist knaka och jag vänder mig fort bakåt. Jag ser en svart skugga smita in bland träden men jag tänker att jag bara inbillar mig. En starkt iakttagelse bränner i ryggen, jag ökar takten och börjar nästan springa.

Efter ett tag så bara sätter jag mig tvärt på marken. Jag hör ännu en kvist knaka. Men denna gång när jag vänder mig om så står det någon där. Det är någon med svarta kläder och en rånarluva. Jag får panik, reser mig fort upp och börjar kuta allt vad jag har. Alla känslor bara stänger av det ända jag tänker är "spring, spring, spring...". Hjärtat bultar hårdare och hårdare. Men sen händer det som inte får hända...

Jag snubblar på en rot som sticker upp och ramlar. "Nu är det slutet" tänker jag. Men när jag kollar mig runt så ser jag ingen. Sprang jag så långt före?

Jag reser mig upp och lyssnar sedan noga efter några ljud. Inget annat än kråkor som kraxar hörs. Jag börjar gå igen på stigen. Tillslut kommer jag fram till en stor trafikerad väg, förmodligen e4:an. Men när jag väl stannar så känner jag hur benen värker och hur trött jag egentligen är. Jag sätter mig ner vid vägen och hoppas nästan på att en bil ska köra av vägen och krossa mig i tusen bitar.

Men så hör jag hur någon plötsligt skriker:

- AJ, vad fan gör du?

- Tyst, annars hör hon oss, säger en annan röst.

Andrenalinet börjar rusa i kroppen. Vart ska jag ta vägen nu?
---------------------------------------------------------

Hej, förlåt att jag inte lagt upp ett kapitel på ganska länge. Men nu när skolan har börjat så får jag allt för lite tid på mig att skriva.

Sen har jag massa annat på gång också så det kan ta ett tag tills nästa kapitel kommer. Förlåt//Anansen0205