Ett stjärnkast bort från dig

Kapitel 1: Tillbaka till helvetet

Förord: Tack för att ni börjat läsa min novell! Det skulle betyda väldigt mycket om ni lämnade en kommentar. Både bra och dålig kritik välkomnas!
--------------------------------------------

Sommaren har flugit förbi. Alla varma dagar, alla sovmorgonar, alla sena nätter... Den tiden är över, och nu är det dags för skolstart.
Jag suckar frustrerat när Spider-Man väckarklockan börjar tjuta.
"Måste VERKLIGEN byta väckarklocka!", tänker jag för mig själv och börjar släpa mig ur sängen. Efter att ha kollat sociala medier, slängt på mig några kläder och tvingat i min en bränd toast, är jag redo att gå. Innan jag går ut ur huset kollar jag ifall jag har missat några SMS eller samtal. Nope. Jag suckar tyst innan jag öppnar dörren och börjar gå mot skolan. Som tur är, ligger den bara 100 meter bort.
Efter att ha gått en stund börjar jag se fängelset. Eller, skola som den är mest känd för. När jag nästan är där ser jag en underlig tjej stå en bit bort. Jag stannar och tittar på henne en liten stund. Håret har en pastell rosa färg och når ända ner till midjan. Hon är klädd i svart t-shirt, shorts och en gul slips. Hon ser ut att vara i min ålder, men hon står för långt bort för att jag ska kunna se hennes ansikte tydligt. Jag rycker lite på axlarna och går den sista biten till skolan.

----- Några timmar senare -----

Timmarna har verkligen segat sig fram. Och ingen har pratat med mig under hela skoldagen. Så när det är dags för den sista lektionen pustar jag ut av lättnad.
"Det är kanske bara tillfälligt! Och du borde testa att prata med andra, istället för att vänta på att de ska komma till dig!"
Jag nickar instämmande åt mitt nya positiva tänkande. Med lätta steg småjoggar jag till SO lektionen och slinker smidigt in innan läraren stänger dörren. Jag sätter mig på en plats med mitt namn prydligt skrivet i skrivstil. "Aron". Felstavat, men ändå. Plötsligt fångar något mitt intresse. Något rosa... Jag tittar upp från lappen och stirrar rakt på flickan jag såg när jag gick till skolan. Hon står närmare, men jag kan fortfarande inte se vad för ögonfärg hon har eller så. Jag lutar mig lätt mot Kajsa, som sitter bredvid mig, och viskar i hennes öra:
- Vem är det där?
Hon följer min blick och ser sig förvirrat omkring.
- Vad menar du? Känner du inte alla här?
Jag suckar lite irriterat och pekar mot flickan.
- Inte henne! Hon med rosa hår!
Kajsa ger mig en konstig blick innan hon flyttar sin stol en bit från min och vänder bort huvudet.
- Skummis, mumlar hon.
Skräcken biter tag i mig och jag känner kallsvetten bryta fram.
"Va? Varför kunde inte Kajsa se henne? Börjar jag se i syne?!"
Jag vänder på klacken och går ut ur klassrummet för att andas en liten stund.
"Detta är ju sjukt!"
Jag känner en hand på axeln och hoppar till. Men när jag vänder på huvudet ser jag att det bara är Britta.
- Varför sprang du ut ur min lektion så där? Är något fel? frågar hon med en sådan där typisk vuxenröst.
Jag sneglar in mot klassrummet, och ser att flickan inte står kvar. Kunde jag bara ha inbillat mig?
- Inget, bara stress, svarar jag åt Britta innan jag går in i klassrummet för att fortsätta lektionen.

---- En timme senare ----
Efter att nästan ha somnat vid lektionen ställer jag mig sömnigt upp och går ut.
"Om jag inte gör något roligt snart spyr jag"
Men när jag kommer ut skiner jag upp lite. För en bit bort står Lucas, Isaac, Jonathan och Simon. Mina vänner!
"Nu ska jag minsann fråga varför de ignorerat mina SMS, men hade tid att snapchatta om vad de gjorde!"
Med sura steg går jag fram till dem, men jag försöker att vara lugn.
- Hej! säger jag oväntat glatt.
De utbyter besvärade blickar innan de tittar på mig.
- Hej.., mumlar dem.
Allt mitt mod rinner av mig och jag står helt förstummad och tittar på dem.
- Ville du något, eller? säger Lucas nu kaxigt.
Det känns som om det var igår vi satt och hade Star Wars-maraton ju. Och nu...
- Ne-nej, stammar jag fram och de fortsätter prata om något spel.
Jag biter mig i läppen och vänder på klacken för att gå hem. Det är då jag hör det. En viskning i mitt öra.
- Vi måste prata.