Ett stjärnkast bort från dig

Kapitel 9: Den ihåliga väggen

Mamma och pappa skäller på mig, om ansvar och annat skit. Efter att dem tjatat på mig i fem minuter slutar jag lyssna och svarar bara "okej", "mmm", "jag förstår" och en massa nickningar. När dem äntligen slutar suckar jag av lättnad. Föräldrar är så jobbiga ibland. Fattar de inte att jag försöker rädda världen här?!

- Du kan stanna hemma resten av dagen, men på måndag får du minsann gå till skolan och be din fröken om ursäkt! säger pappa och har en stark rynka mellan dem svarta, buskiga ögonbrynen.

- Okej, säger jag tonlöst och ser in i hans bruna ögon, och i mammas gråa.

- Kan jag snälla gå nu? fortsätter jag.

De byter några blickar med varandra innan de nickar och går ut ur köket där vi hade vårt lilla "samtal". Jag suckar och springer upp till mitt rum, men Elvira är inte klar. Såklart. Hon stannar aldrig på ett ställe för länge. Jag slänger mig på sängen och sätter på mig mina hörlurar och går in på YouTube. Jag blundar och låter mig själv drunknar i musikens sköna beats. Innan jag vet ordet av det, glider mitt medvetande bort och jag somnar.

- Aaron, gubben?

Jag vrider på mig och det första jag ser är mammas askblonda hår hänga i ansiktet på mig.

- Vah? Vadå? mumlar jag sömndrucket och sätter mig upp.

Det är inte förens nu jag märker att hon är finklädd, med smink i ansiktet och allting.

- Jag och din pappa ska på middag hos familjen Bergkvist. Men det finns rester från igår i kylskåpet, okej?

- Okej.

Hon ger mig en kyss på pannan och går sedan ut ur rummet och stänger dörren efter sig. Efter att ha väntat en bra stund hör jag äntligen dörren stängas till. Jag kliver snabbt upp ur den mjuka sängen, försöker undvika att trampa på några legobitar och springer ut genom den gräddvita dörren. Snabb som en iller rusar jag ner för trapporna så dem knakar högljutt och fram till dörren som leder in till garaget. Jag trycker ner det iskalla handtaget och kliver in. Det är ganska fuktig och kylig luft här inne, men det besvärar mig inte. Först står jag bara vid dörröppningen och ser mig omkring efter det jag letar efter. Men efter ett tag går jag längre in och börjar rota bland gamla leksaker, någon cykel jag använde när jag var fem och en massa andra prylar som bara ligger och skräpar. Äntligen hittar jag morfars verktygslåda! Det är en av dem få sakerna jag har kvar från honom. Jag har inte ens träffat honom, egentligen, då han dog när jag bara var ett år. Efter att jag hittar lådan tar det inte lång tid innan jag hittar hammaren.

"Perfekt!"

Jag springer ut ur garaget och in på mitt rum med spänningen stingande. När jag väl står framför den ihåliga väggen tvekar jag. Tänk om mamma upptäcker att jag slår in ett hål i väggen? Tänk om det inte finns något på andra sidan och jag slagit ett hål i vår vägg för ingenting?

"Sluta tänka "tänk om"! Bara gör det!", intalar jag mig själv och lyfter sedan hammaren.

Jag slår snabbt och hårt. Ett högt "BRAAAAK" hörs och det rycker vitt damm överallt.

Snabbt börjar jag vifta bort det, hostar lite, fortsätter vifta och hostar lite till. Tillslut ser jag dock klart igen. Ett stort hål gapar in i väggen. Jag sätter på ficklampan på min mobil och kikar in.

"Det är defenetivt något där i.. Men jag vågar inte ta sönder hålet mer.. Men vad är det? Är det en hylla jag skymtar? Rummet verkar vara väldigt litet"

I några sekunder står jag bara där som ett fån och stirrar in i mörkret. Det luktar lite unket därifrån, men bara om man står nära. Försiktigt går jag ytterligare ett steg så jag nu står tryckt mot väggen.

"Om jag inte gör något snart kommer jag få fnatt!"

Så in stoppar jag min arm. Först känner jag ingenting, bara tomhet. Men sedan slår min hand i något lätt som känns som trä. Jag pressar mig emot väggen och tvingar in axeln genom hålet också för att få tag på föremålet. Med nöd och näppe får jag ett grepp om föremålet med mina fingertoppar. Men saken glider och jag känner hur den försvinner ur min hand.

- Nej! nästan skriker jag och kastar gör ett tafatt försök till att fånga den igen.

Väggen knakar till, då jag pressat ner min hand så mycket. Jag lyckas fånga föremålet mellan pekfingret och tummen. Min andhämtning är tung och jag känner mig helt svettig, dammig och smutsig. Jag får ett stadigare grepp om asken och rycker sedan ut min arm från hålet. Med stora ögon ser jag på grejen som jag håller ett krampaktigt tag om. Det är en ask som är lika stor som ett Marabou paket. Asken har en vit färg, gjord av trä och är helt slät.

"Var det detta jag kämpade och slet för?", tänker jag smått besviken och sätter ner den på sängen.

Jag tar en affisch från en annan vägg och sätter den för hålet. Till min lättnad, räcker affischen och det ser inte alls misstänksamt ut. När jag är klar med detta, sätter jag mig på sängen och sätter asken i knät. Kan ju lika gärna kolla vad som finns på insidan.

Jag blåser av lite damm från den, och öppnar sedan sakta upp det. Och till min förvåning, ligger det en stor kompass i. Den är lika stor som en knuten näve och får knappt plats i asken. Den har en skimrande silver färg, men ser ändå väldigt gammal ut. Jag spricker upp i ett leende och börjar småhoppa upp och ner på sängen.

- Yes! Yes! Yes! Antar att det verkligen är utsidan som räknas, då!

Jag ställer asken på skrivbordet och går sedan ner för att äta. Jag sätter resterna i mikron, sätter på TV:n och när mikron börjar pipa tar jag ut maten och sätter mig på soffan. Efter att ha ätit och tittat på TV ett bra tag, somnar jag lycklig.