Ett stjärnkast bort från dig

Kapitel 10: Trubbel i paradiset

Note: Hej hej! Ville bara snabbt säga att jag tackar för dig som läst så här långt på min berättelse :') Och så vill jag också förlåta för random bild, men hittade ingen som passade till detta kapitlet, heh x)
----------------------------------------------
- Aaron!
Mina ögon slås upp och jag ser upp mot mamma som har ett surt ansiktsuttryck.
"Vad har jag gjort nu?", tänker jag bistert och sätter mig upp från soffan där jag råkade somna igår.
- Jag bad ju dig att packa grejer för loppisen igår!
Hon verkar ytterst irriterat, och det skrämmer mig en aning. Hon ser alltid så läskig ut när hon är arg.
- För--förlåt! säger jag en aning nervöst men hon lägger bara armarna i kors.
- Förlåt hjälper ingenting! Du behandlar mig som om jag är din tjänare! Lagar mat, städar, tjänar pengar.. Jag ber dig om en simpel grej och du gör det inte!
Skrämt och yrvaket springer jag upp på mitt rum och med ett bultande hjärta kastar jag ner lite grejer från mitt skrivbord och golvet. En ask med kulor, några Pokémon kort, en gammal nalle och en trasig jojo.
- Spring inte iväg när jag pratar med dig! skriker mamma nedanför och hon börjar gå upp för trappan.
Jag slinker ut ur rummet, stänger dörren och räcker sedan fram tygpåsen mot mamma.
- Du måste inte ha letat tillräckligt noga, säger jag malligt och ler försiktigt.
Hon fnyser, tar kassen och går sedan ut.
"Det var nära ögat", tänker jag lättat och drar upp telefonen för att kolla klockan. Kvart över elva. Jag stoppar ner mobilen i fickan igen och småjoggar ner för trapporna så att de knakar helt galet högt. Även om mamma lugnat sig, vill jag inte möta hennes vrede utan går ut genom köket.
Kan ju lika gärna passa på att ta en promenad medan jag väntar på att Elvira ska poppa fram.

Himlen är blå, solen lyser, fåglarna kvittrar och en behaglig doft av blommor ligger i luften. Det är en sådan vacker dag. Det känns som om ingenting kan gå fel idag!
Och just när den tanken flyger förbi i mitt huvud, ser jag Elvira stå vid en leksaksaffär och titta in.
- Elvira! Heyy! ropar jag och hon vrider på huvudet.
Hon ler ett bländande leende emot mig och vinkar åt mig att jag ska komma till henne. Med lätta steg är jag snart framme.
- Vad tittar du på? frågar jag nyfiket och granskar henne. Hon ser ut att vara helt uppslukad.
- Jo... Min mamma hade en sådan där docka. Hon sa att den var väldigt antik, fnissar Elvira och sätter pannan mot glaset.
- Åh, jag förstår, svarar jag och ler snett.
Detta är en ny sida av Elvira. Hon verkar.. Avslappnad på ett helt nytt sätt. Och jag tror att det är första gången jag ser henne le?
- Men du... Förlåt om detta är en personlig fråga.. Men innan nämnde du att din mamma var.. Död... Hur dog hon? frågar jag efter en stunds tystnad.
Det där lugna runt Elvira försvinner som ett poff och hon gör sig rak i ryggen innan hon ser på mig.
- Hon dog som en soldat. Efter att Jorden gick under har det varit mycket krig i Gü.
Jag är tyst en stund och tittar på henne. Det är som om hon har en hård mask framför ansiktet. Omöjligt att hon kan vara så lugn om hon upplevt det där. Jag har lust att fråga henne mer om det, men så öppnar hon munnen.
- I alla fall, har du hittat kompassen?
Jag nickar ivrigt och tar tag om hennes hand. Den är varm och jag känner plötsligt en lite underlig känsla. Jag skjuter bort den och ler emot henne istället.
- Japp! Teleportera hem till mig så visar jag dig!
Irriterat drar hon bort sin hand och börjar gå framåt.
- Näe, du behöver lite motion.

När vi kommer fram springer jag exalterat upp på mitt rum och tar med mig asken ner till vardagsrummet där Elvira sitter.
- Åh? Är den där i? frågar Elvira.
- Japp! Jag märkte att en vägg var ihålig och så gjorde jag ett hål i den, och där låg asken. När jag öppnade den låg kompassen i! Inte för att jag vet hur den hamnade där, men... Man kan inte veta allt, antar jag.
Elvira har en imponerad glimt i sina ögon, och det får mig att bli väldigt glad av någon anledning.
Jag öppnar upp asken och ger den till henne.
- Se!~
Hon stirrar ner i asken och sedan upp mot mig igen.
- Är detta ett skämt? morrar hon och tittar på mig med en iskall blick som skär i själen.
- Va..?
Hon ställer sig upp och visar mig asken. Inuti ligger massa kulor.
- Ah!! Jag tog fel ask! utbrister jag och springer ut i trädgården.
"Mamma kan inte redan sålt den.."
Jag gräver i tygpåsen som ligger på bordet. Men asken ligger inte där.
- Aaron, vad gör du? frågar mamma förvånat när hon kommer ut ur trädgården.
- Har du sett en träask? frågar jag medans pulsen ökar.
- Ja.. Lucas mamma köpte den medan du var borta.
Det känns som om någon någon tar en stor hammare och smäller den i huvudet på mig. Av alla människor... VARFÖR JUST LUCAS?!