Ett stjärnkast bort från dig

Kapitel 4: Riddaren med skinande nålen

Med ett ryck vaknar jag ur drömmarnas dvala. Jag ser mig yrvaket omkring och börjar sakta minnas gårdagen. Solljuset sipprar in mellan gardinerna och lyser mig rakt i ögonen, vilket får mig att tänka:
"HUR MYCKET ÄR KLOCKAN?!"
Jag kastar min blick mot min väckarklocka och spärrar upp ögonen.
- Fan, fan, fan, fan, mumlar jag medan jag i panik slänger på mig kläder.
Då det hände så mycket igår, har jag helt glömt bort att sätta igång Spider-man väckarklockan och nu har jag försovit mg. En halvtimme.
"Tack och lov att pappa sover länge och mamma går till jobbet tidigt, annars skulle de nog dödat mig!"
Som om jag vore en häst, galopperar jag ner för trapporna och mot köket.
"Jag hinner kanske om jag skyndar mig!"

---- Tjugo minuter senare ----

Med andan i halsen öppnar jag grindarna till skolan. Efter att ha sprungit och stressat dunkar hjärtat hårt och svetten ligger som pärlor i pannan. Med tunga steg börjar jag gå över skolgården. Och till min lättnad, ser jag min klass sitta i ett hörn av skolgården. På mobilerna, såklart.
Men bara någon meter bort från dem, står Elvira. Ett litet leende leker på läpparna medan jag går emot henne. Men helt från ingenstans, kommer mina så kallade "vänner" fram.
- Varför sprang du iväg sådär från lektionen igår? frågar Isaac med en spydig underton.
- Ni bryr er väl inte? fräser jag till svar och försöker gå förbi.
- Ojoj, han försöker vara tuff! skrattar Jonathan och knuffar till mig.
Jag tappar balansen och faller pladask ner på den hårda asfalten.
"Idioter, urgh!"
Jag försöker resa mig, men innan jag får chansen att göra det blir jag nerputtad igen. Sårad tittar jag upp mot dem. Betyder vår vänskap ingenting? Har de helt glömt bort mellanstadiet?
De bara skrattar åt mig.
Jag känner hur tårarna håller på att välla upp, men då ser jag Elvira komma. Hon drar fram något som ser ut som en stor nål. Hon sticker nålen i först Jonathan, sen Isaac, sen Simon och tillsist Lucas.
- Aj?! Vad var det? Viskar Simon. Plötsligt blir deras ögonlock tunga och de faller till marken som dominobrickor.
- KOLLA! Han välte dem! Allihop! hör jag någon skrika.
- WOAH! Är det sant? Aaron? Näe, ni skojar!
- Nej, kolla! Jag tror dem svimmat!
- Alla?
- Ja!
Innan jag riktigt hinner fatta vad som hänt, drar Elvira upp mig från marken.
- Kom, jag ska visa dig en sak.
Och så drar hon iväg mig. Bort från alla dömande blickar och klasskamrater. Ganska skönt egentligen, att slippa dem. Fast, hur kommer det vara när jag kommer tillbaka?