Ett stjärnkast bort från dig

Kapitel 11: Inbrottet

(Note: Återigen, sorry för random bild❤️)
----------------------------------------------
Elviras perspektiv

Med raska steg går jag mot Lucas hus, med Aaron vid min sida. I mitt huvud går jag igenom vår plan flera gånger. Han ska knacka på, jag slinker in, tar asken och sedan får jag väl... Hoppa ut genom ett fönster, eller något. Inte den bästa planen. Långt ifrån. Men den får duga. Jag sneglar mot Aaron som verkar tveka vid dörren, men sedan drar han in ett djupt andetag och håller in ringklockan. Medan vi väntar på att någon ska öppna ser jag på honom under tystnad. Blek och tunn hud. Mörka ringar under de gråa ögonen. Svart hår som lockar sig vid de små öronen. En liten och spetsig näsa. Han ser verkligen udda ut från de andra killarna i hans klass. Plötsligt öppnas dörren och jag rycker till. En pojke som är väldigt lång för sin ålder som har en stor och trubbig näsa öppnar dörren. Det måste vara Lucas. Jag känner igen honom från skolgården, nämligen.
- Va? Vad vill ni? morrar han och spänner blicken i.... Mig?
Jag blir alldeles stel och stirrar tillbaka. Kan han se mig?!
- Vad glor du på? fräser han och innan jag får en chans att svara, puttar han till mig.
Han kan både höra och röra mig. Hur är det möjligt?! Det är konstigt nog att Aaron kan det...
- Ey! Låt henne vara! hör jag Aaron säga och jag vaknar upp ur mina tankar.
- Vem ska stoppa mig! Du? skrattar killen med den trubbiga näsan.
- Lyssna... Jag fattar om du inte tycker om mig. Jag vet inte varför, men jag fattar. Men du ska INTE ge dig på mina vänner!
Mina öron har nog aldrig hört Aaron yttra sådana hårda ord. Ändå, rör Lucas inte en min. Han börjar faktiskt skratta. Det gör mig så irriterat att jag drar fram min nål och sticker den rakt i hans arm. Trubb-näsa skriker högt innan han faller till marken med en duns.
- Tch, säger jag och går in i huset.
Jag ignorerar Aarons stora ögon och hans klagande om att man inte får göra så. Det spelar ingen roll. Gjort är gjort.
- Aaron, stick ner till affären, beordrar jag honom.
Han lägger armarna i kors och skakar på huvudet så de svarta håret far åt alla håll.
- Varför?!
- Så att ingen kan koppla dig till denna händelse om de ser kroppen.
- Nej! Det kanske händer något med dig och-
- Men snälla, avbryter jag honom.
- Jag har ett svärd. Jag kan magi. Du är bara en ynklig människopojke, säger jag hårt.
Han biter sig i läppen och går ut ur ytterdörren utan ett ord. Skuldkänslorna biter lite på mig, men jag ignorerar det och börjar leta efter asken.

Efter ett tag hittar jag den äntligen! Den ligger på köksbordet... Av någon anledning. Jag tar upp asken och kollar in för att vara säker. Och visserligen! Där ligger kompassen och en magisk aura kretsar tydligt runt den. Med lätta steg börjar jag röra mig mot utgången.
Men då.
Jag känner ett hårt slag i ryggen och jag tappar luften. Jag flyger rakt in i en vägg och rummet börjar snurra.
- Visste väl att du skulle komma efter den, din lilla tjuv! skrattar en röst.
Jag kan inte titta upp eller röra mig, då huvudet dunkar.
- Tjuvar är inte välkomna här~, fortsätter rösten och jag hör hur den närmar sig..