Ett stjärnkast bort från dig

Kapitel 2: Spöket?

Orden ekar i mitt huvud, och det är som om allt runt omkring försvinner. Helt still står jag där i säkert en minut, innan jag vågar vända mig om. Även om det hade stått någon där, har personen nog gått. Jag försöker räkna ut om det var en kvinnlig eller manlig röst, hur gammal personen lät eller vilken dialekt den har. Men huvudet är tomt. Orden är bara kvar som ett avlägset eko. Jag känner nackhåren resa sig av att tänka på det.
"Det måste ha varit någon som skojat med mig", övertygar jag mig själv om och börjar gå ut ur skolan.
Även om jag försöker tänka på annat, som vad jag ska äta till middag idag, eller när nästa säsong av den där animen jag gillar kommer så går det inte. Mina tankar dras ständigt till rösten. Och flickan. Är det kanske flickans röst? Men om flickan var en inbillning, var rösten också det? Börjar jag bli galen?
Alla frågor snurrar som bin i huvudet. Jag märker knappt att jag kommit hem förens jag går in i vår sneda brevlåda.
- OUCH! grimaserar jag och tar mig för sidan där kanten träffade.
Jag öppnar grinden, går upp för den lilla spruckna stentrappan och fram till dörren. Med en liten suck låser jag upp dörren och går in i huset. Jag sparkar av mig de svarta kängorna och springer snabbt upp på mitt rum, slänger ryggsäcken på sängen och startar datorn.
Efter att det gått ett par minuter kan jag äntligen gå in på Google Chrome.
"ÄNTLIGEN! Tog inte alls hundra år, nej nej", tänker jag för mig själv och skriver in 'SPÖKEN' i sökfältet.
- Jag är inget spöke.
Det känns som om hjärtat hoppar över ett slag när jag hör rösten bakom mig. Jag vänder mig sakta om. Och där, på min säng, sitter ingen mindre än flickan med det rosa håret. Jag skriker till av chock och flyger upp från stolen som en vild katt.
- H-hur kom du in hit?! Är du en del av min fantasi som skapat dig på grund av stress? stammar jag fram och tar tag i skrivbordet för att stå upp stadigt.
- Nej, suckar hon och ställer sig upp.
Hon har en liten söt mun, en rak uppåtpekande näsa, en blek hy och ett blått och ett grönt öga som tittar på mig.
- Det är svårt att förklara allt på en gång.. Men snälla lugna ner dig! fortsätter hon.
Jag sätter mig ner på stolen igen och sätter händerna framför öronen.
"Detta kan inte vara verkligt.."
- Hur kom du ens in hit? får jag fram och försöker minnas om jag låste när jag kom in eller inte.
- Om du vill, kan jag visa dig, säger hon mjukt och sträcker fram sin hand.
Jag tittar på den en stund innan jag försiktigt tar den.