Ett stjärnkast bort från dig

Kapitel 13: Botten upp, Lucas

- VAD I HELVETE HAR HÄNT?!
Jag ignorerar hans fråga och hasar mig fram till asken som ligger på marken.
- Det är en lång historia.
Jag plockar varsamt upp den och borstar lätt av den, även om den inte samlat på sig något damm.
Huvudet dunkar och min syn blir snurrig ibland, men jag försöker att inte tänka på det. Vill inte oroa honom. Jag känner ett par händer på mina axlar, och när jag vänder mig om möter mina blå-och-gröna irisar Aarons gråa.
- Är du okej?
Hans röst är fylld med oro. Det chockar mig, faktiskt. Jag menar, vi har inte ens känt varandra så länge. Han behöver inte vara helt beskyddande. Jag klarar mig utmärkt själv och har faktiskt räddat hans skinn ett par gånger.
- Ja, svarar jag kyligt och vänder bort blicken.
Hans händer faller slappt åt sidan. Det är nästan som om jag kan läsa hans tankar. Varför är hon så kall emot mig?
Efter en pinsam tystnad som verkar vara i evigheter, bryter han den äntligen.
- Vad ska vi göra med röran?
Jag tänker precis fråga vad han menar, men jag fattar snart. Papper och böcker ligger överallt. Möbler ligger antagligen välta eller sneda. Flertal lampor och tavlor har trillat ner. Min hjärna jobbar väldigt segt på grund av den plötsliga migränen, men den lyckas komma på en plan.
- Vart tror du familjen behåller alkoholen?
- Alkohol..? Eh, vet inte.
Självklart vet han inte det. Jag går in till köket utan att säga så mycket mer, och efter att ha rotat runt bland hyllorna hittar jag äntligen vad jag letat efter. Italienskt vin från 1980... Det får duga. Jag rycker upp korken som verkar ha varit öppen sedan innan och tömmer nästan hela innehållet i vasken.
- Botten upp, flinar jag.
Sedan lägger jag den slarvigt på den vita mattan bredvid Lucas. Så. Gjort. Nu känns det dock som att huvudet ska sprängas.
- Vad gör vi med hans sår då? frågar Aaron med hans typiska Aaron-röst. Så där SNÄLL och OSKYLDIG. Urgh. Irriterande.
- Juste, säger jag bara och öppnar upp min ryggsäck.
Efter lite rotande hittar jag lite helande salva. Lätt sjunker jag ner på knä vid den avsvimmade Lucas. Jag trycker ut det sista ur den lilla silvriga tuben på hans sår. Det skimrar till och börjar genast läkas.
- Nöjd? suckar jag och ställer mig upp igen.
Aaron mumlar något ohörbart, men jag orkar verkligen inte bry mig. Svarta prickar dansar framför ögonen. Illamåendet sprider sig i kroppen och så gör tröttheten. Innan jag vet ordet av det ligger jag på marken. Medvetandet glider långsamt ifrån mig..

Det första jag ser när jag slår upp ögonen är något suddigt. Våldsam som jag är, lyfter jag på handen för att attackera saken. Men - den är snabbare. Saken tar ett tag om min handled och paniken väller upp i mig.
- Lugna dig!
Min syn klarnar, och jag märker att det bara är Aaron.
- Förlåt.., mumlar jag och sätter mig långsamt upp.
Det verkar som om jag ligger på Aarons soffa.
- Vad hände? frågar jag och sätter en hårslinga på plats.
- Lång historia, retas han och jag ger honom en mordisk blick.
Jag är inte på humör för skämt.
- Eh.. Ja. Du svimmade helt enkelt, så jag bar dig hit.
Jag höjer skeptiskt ett ögonbryn och kollar ner på hans armar. Bar han mig verkligen hela vägen hit? Med de där spagettiarmarna?
- Det är sant! envisas han och jag suckar.
- Whatever you say. Har du kompassen?
- Yep!
- Bra.
Jag reser mig upp och kollar mig snabbt omkring i vardagsrummet. Det är väldigt olikt från Lucas. Hans var vitt och svart med dyra möbler och tavlor. Aarons är mer.. Mysigt. Stor och klumpig lädersoffa. Mattor i knepiga färger. Det känns bara mer personligt. Nästan som hemma hos mig, hah. Innan allt gick så fel.
- Vad tänker du på? frågar Aaron försiktigt.
- Inget, säger jag kort och vägrar möta hans blick.