Ett stjärnkast bort från dig

Kapitel 8: Välkommen till framtiden!

Den här gången när vi teleporterar känns det annorlunda. Jag får lock för öronen, och suget finns nu i huvudet också. Efter kanske fem sekunder klarnar det starka ljuset och den konstiga känslan försvinner. Jag blinkar snabbt några gånger, innan jag återfår synen. Allt jag ser, är röd sand. Och skelett som ligger begravda  i den. Det syns inte till en enda växt, så långt ögat kan se. Luften är kvav och det går inte att andas i den.
- Vi står vid ditt hus, säger Elvira långsamt.
Jag känner mig lite töntig, då tårarna bara väller fram. Men det är så fruktansvärt hemskt.
- Förlåt att jag var så sur innan... Men.. Jag behöver din hjälp, fortsätter hon lika långsamt.
Jag vänder mig mot henne och torkar bort tårarna innan jag nickar. Hon knappar in något på den lilla manicken som ser ut som en mobiltelefon, och den konstiga känslan kommer tillbaka.

När vi är tillbaka i nutiden bränner fortfarande minnet av framtiden i bakhuvudet. Alla skeletten som låg där... Allt var bara helt dött. Öde. Jag skakar på huvudet och ser på Elvira som sätter sig på sängen.
- Har du några frågor? undrar hon och lägger huvudet på snedden.
Jag drar in ett djupt andetag och sätter mig bredvid henne.
- Är det där verkligen Jordens framtid? börjar jag med.
- Ja, svarar hon kort.
- Kan vi teleportera oss till framtida Gü? fortsätter jag.
Hon funderar en stund innan hon skakar på huvudet så det rosa håret flyger åt alla håll.
- Nej, "repan" är för liten. Att gå in i framtiden nu var vågande, att gå in igen skulle vara för riskabelt.
- Hm... Jag förstår...
"Vad mer kan jag fråga henne? Ah! Nu vet jag!"
- Jag vet knappt något om dig... Kan du inte presentera dig ordentligt?
Hon verkar ytterst irriterad av frågan, och hennes blick skrämmer mig lite. Men sedan rycker hon bara lite på axlarna och jag pustar ut. Såg ut som om hon skulle döda mig.
- Elvira Olivia Tornros, 14 år. Blodgrupp 0. 164 cm lång. Nybörjar magiker. Dotter till uppfinnare. Mor död. Studerar för att bli monstertämjare. Vill du veta vilka tider jag skiter också, eller räcker det med information?
En varm rodnad sprider sig på mina kinder och jag nickar snabbt.
- Sista frågan! Varför kan bara jag se dig? frågar jag snabbt för att byta samtalsämne.
- Bara personer med en koppling till Gü kan se mig. Jag har faktiskt en teori om att du vet vart kompassen kan vara. Har du det? frågar hon och ser på mig med sina glittrande ögon.
Jag tänker tillbaka till igår kväll och minns den ihåliga väggen. Skulle den kunna vara där?
- Jag--
Innan jag ens hinner prata klart, stormar min mamma in på rummet. Hon ser ursinnig ut.
- Eh? får jag fram.
Hon tar ett tag om mitt öra och klämmer åt så att jag känner en smärta i det.
- Ow! Ow! Ow! fräser jag medan hon släpar mig mot dörren.
- Du, jag och din pappa måste prata genast! Fattar du inte att du inte bara kan skolka sådär?! nästan ryter hon.
Elvira fnissar och vinkar till mig innan mamma stänger dörren till mitt rum och börjar dra med mig ner för trapporna.
"Toppen...."