Ett stjärnkast bort från dig

Kapitel 16. Slutet

Kapitel 16. Slutet
• • •
Med ett knastrande ljud under skorna, tar Elvira tag i mig och bromsar. Jag stannar förvånat och ser på henne. Slottet är ju i sikte nu.
- Vad?
- Vad var det där? snäser hon och jag drar åt mig min arm, tar ett steg tillbaka.
- Kan du sluta vara så sur hela tiden? suckar jag och hennes blick mörknar.
Elvira tar aggressivt några snabba steg emot mig, men jag står kvar. Hon ska sluta tro att hon kan skrämma mig. Fast hon gör det. Men det måste hon ju inte veta.
- Ursäkta mig? Om du inte visste har jag räddat ditt idiotiska arsle två gånger nu!
Jag försöker avbryta, men hon sätter ett hårt finger över mina läppar.
- Men jag kommer inte kunna fortsätta, då jag nästan har slut på heligt vatten, vilket demoner inte tål. Om vi ska slåss mot Den svarta skuggan, som antagligen är en LV 20 demon, om inte mäktigare, så KAN VI BEHÖVA DET! Och jag skulle ha köpt det i byn, om du inte bara sprang iväg. Hade ju bara kunnat söva ner henne! Men nej, så lätt ska det inte vara. Vi har slösat tillräckligt med tid, så kom nu din förbaskade ungjävel och var inte så otacksam!
Jag står helt förbluffat och ser på henne. Hennes axlar rör sig upp och ner medan hon andas ut genom munnen. Elvira stänger ögonen, verkar samla sig, innan hon slår upp dem igen och fortsätter gå.
Wow. Orden sved faktiskt.
- Elvira?
Tystnad.
- Förlåt.
Hon vänder sig emot mig och suckar tungt, nästan uppgivet.
- Nej, det är jag som borde be om ursäkt. Kom, vi fortsätter gå. Jag är rädd att teleportera oss igen, då portalen mellan våga världar är väldigt svag just nu. Så låt oss bara... Fortsätta.

• • •
Smärtan far igenom kroppen som en våg när min bröstkorg flyger in i väggen. Tack vare gravitationen, faller jag också ner på marken. Mattan jag landar på får damm att flyga överallt. Medan jag kämpar med att tvinga in luft i lungorna, börjar trollet komma emot mig igen. Det verkar inte så glad. Jacket som jag gjorde ovanför kinden märks tydligt på dens gröna hy. Blodet som rinner ner över ansiktet blandas med en svart vätska som rinner ur dens ögon, och salivet nere vid hakan. Den stora och klumpiga figuren skrattar så att ringarna i näsan dansar, innan den lyfter på sin stora träklubba. Jag försöker kravla ifrån, men revbenen skriker i protest. Något måste vara brutet. Jag tittar upp på klubban som svingar sig närmare. Detta är slutet.
Men då.
En svärdsklinga stoppar träklubban. Borrar sig in i den tills den sitter fast. Det är Elvira som håller i den, trots att hennes sår från tidigare rum i slottet öppnats upp, står hon ändå där och räddar mitt idiotiska arsle ännu en gång. Trollet slänger bort klubban och svärdet, vilket får Elvira att kastas bort som en trasdocka. Men självklart tänker hon inte ge upp så lätt. Medan trollet återigen vänder sin uppmärksamhet emot mig, tar Elvira tag i en pelare och svingar dig runt den. Prydnaden välter, men det gör inget då hon redan slungats iväg emot trollet. Hon landar på ett litet bord, tar sats direkt när hon kommer springandes på det och hoppar upp på trollet. Förvånad över vad som landat på dens rygg, backar det två meter långa trollet och börjar vifta med armarna. Den backar in i en vägg, och det ser ut som om Elvira ska trilla av. Men nej, det gör hon inte. Med en brinnande blick kravlar hon sig upp på trollets axlar.
- Aaron, din dolk! ropar hon, medan trollet fortfarande springer runt förvirrat.
Jag, som fått tillbaka andan en aning, ställer mig upp, och kastar min dolk emot henne. Ifall Elvira var någon annan än Elvira, skulle jag inte gjort det. Livsfarligt ju. Men, eftersom att Elvira ÄR Elvira.. Så tvekar jag inte.
Precis som jag anade, fångar hon dolken med sin högra hand. Hon spottar upp blod på bladet och mumlar något. Hela dolken lyser upp i en röd färg. Sedan kör hon in den rakt i trollets strupe.
Trollet spärrar upp de svarta ögonen och den bockar av Elvira som dunsar ner på golvet med ett litet tjut. Det överröstas dock av trollet, som dunkar ner i marken som en stor sten. En varm, ljusgrön vätska flyger överallt och stänker ner den svarta korridoren.
Jag biter mig hårt i läppen och kravlar bort till Elvira, ignorerar känslan av tusen nålar som sticks upp i kroppen. När jag kommer fram har hon lyckats sätta sig upp. Hon lutar sig emot väggen, tar ett par hackiga andetag.
- Aaron... Väska.. Gul dryck.., mumlar hon och jag nickar kort.
Vi har nu slagit emot minst 8 olika monster, och våra helingsdrycker börjar ta slut. Ångesten bultar i takt med hjärtat. Hur ska vi klara att slåss emot Den svarta skuggan?
Jag tar upp drycken och ger den emot Elvira som med darrande händer för den mot sina läppar. Hon tar några små klunkar, och räcker den sedan emot mig. Jag försöker att också ta små klunkar, få den att hålla lite längre. En obehaglig känsla rusar igenom kroppen, och jag skriker till när revbenet hoppar tillbaka på plats. Jag biter mig generat i läppen igen och stänger flaskan. Elvira verkar okej nu också, trots att hon är helt blodig är såren stängda. Men vem vet om det kommer hålla? All magi har ju så kallade kryphål, och just den här magins är att såren kan öppnas upp igen ifall de tar skada inom den närmsta timmen. Elvira reser sig upp och jag gör samma sak.
- Bara att fortsätta då, suckar hon och rättar till den höga hästsvansen hon nu har.
Jag nickar och drar upp kompassen.
- Vi borde vara nära nu, bara att hålla ut.