Ett stjärnkast bort från dig

Kapitel 12: Kampen om liv och död.

Elviras perspektiv

Trots smärtorna som fortfarande ilar i kroppen, kisar jag upp. Jag drar efter andan när jag ser vem det är. Lucas. Hans hår spretar åt alla håll. Hans hy har en glödande gul färg. Hans ögonvitor och iris har blivit beckmörka. Han ler brett så att de vassa tänderna visas och hans tjocka reptil svans vajar fram och tillbaka i luften. Inte bara det, hans öron är spetsiga, hans bara överkropp är pälsig och slemmig och istället för fötter har han hovar.

"Demon. Klass tre", tanken susar igenom mitt huvud och jag biter mig i läppen. Detta är inte bra.

Jag hinner knappt reagera, innan han lyfter den tunga svansen och svingar den mot mitt ansikte. I panik rullade jag över på sidan och grimaserar åt huvudvärket. Men jag hinner inte att tänka så mycket på det, då hans hand far emot mig. Jag duckar och kravlar mig snabbt upp på fötter. Andan sitter i halsen medan jag försöker tvinga fram en plan i huvudet. Ett hårtslag träffar mig i revbenen och all luft flyger ur mig. Jag träffar marken med en duns. Det gör så Satans ont och jag måste bita mig i tungan för att hålla tårarna borta

- Trodde du verkligen att en liten nål kunde hålla MIG nere? flinar han hånfullt.

Jag försöker ställa mig upp igen, men det motsvaras med ett hårt slag över huvudet igen.

Svarta fläckar dansar framför ögonen, men jag vägrar att dö så här!

"Allt hänger på mig... Jorden kommer gå under om jag inte stoppar det... Jag kommer svika mamma... Det kan jag inte tillåta!

- Okej, nu - "monstertämjare". Det är färdiglekt. Först dödar jag dig, sedan tar jag din lilla kompass. Den svarta skepnanden kommer betala mig mycket väl! skrockar demonen och drar fram sina klor.

- Det är färdig lekt! ~

Medan han höll på att berätta sin stora plan, som alla idiotiska skurkar gör i filmer, slank jag ner handen i fickan. Jag känner nålen mot mina fingertoppar, så snabbt som en iller drar jag fram den och köttar in den i demonens lår. Han skriker av smärta medan svart vätska rinner ut. Även om blod sipprar ut ur min näsa och tårarna hotar att svämma över, springer jag till min väska. Tillhälften kravlar jag och tillhälften springer jag mot toaletten. I ögonvrån ser jag Lucas halta emot mig med snabba steg. Han är ursinnig.

- Du kan inte rymma från mig! morrar han och tar sats.

Hans hand flyger emot handtaget på dörren, men jag drar igen och låser med svettiga händer.

Demonen bankar hårt medan jag sliter upp ryggsäcken.

- Kom ut kom ut! skrattar han och börjar bulta mot trädörren med sin svans.

Jag fumlar i väskan efter det jag söker, och snart känner jag det vassa och kalla bladet tätt intill min handled. Jag drar upp svärdet och ler en aning mer lättat. Det kommer vara den lätta biten. Sedan drar jag fram det heliga vattnet. Nu kommer den svåra. Trädörren brakar till och reptilsvansen draskar in. Den missar mig med ett hårstrås mellanrum, och krossar spegeln bredvid mig. Med ångesten och paniken bultande i bröstkorgen sliter jag upp korken och tömmer nästan hela innehållet på svärdet.

"Tänk om jag glömmer formeln?"

Jag skakar på huvudet och biter mig i läppen. Nej, så kan jag inte tänka. Mina ögon flackar i rummet och jag ser hur Lucas försöker få upp låset med svansen. Jag drar in ett djupt andetag, höjer svärdet och hugger av den gulgröna svansen.

Ett öronskärande skrik ekar i hela huset. Den svarta vätskan som har en konsistens av gröt sprutar ut över mig, och jag backar äcklat ett steg. Demonen sliter upp dörren innan jag ens hinner blinka. Den tar ett strypgrepp om min hals och slänger mig i golvet som om jag vore en trasdocka. Illamåendet rusar i mig och jag tar ett hårdare grepp om svärdet. Min trogne vän. Demonen blottar sina vassa tänder. Hans vrede har nått en helt ny nivå.

- Jag ska slita av dig din strupe, och sedan äta dina stämband! ryter han och trycker ner mina axlar i golvet.

Det gör så fruktansvärt ont. Som två stenar tryckta emot kroppen. Men jag tänker inte ge upp så lätt.

- Kzeru tali oré mli! viskar jag och mitt svärd får en glödande, violett färg.

Demonen blir förvånad. Han tvekar. Det är allt jag behöver.

"Förlåt, Lucas. Detta kan göra lite ont. Nja. Mycket"

Jag sticker in det glödande svärdet i hans lår. Ljudet påminner mig om när jag mosade plommon som liten, då jag tyckte de smakade bättre då. Demonen skriker ett sista, fruktansvärda skrik innan svart rök flyger ut ur Lucas kropp och han faller ihop till marken.

- Elvira... Vad har du gjort? flämtar en välbekant röst.

Jag vänder på huvudet och ser in i Aarons gråa ögon. De är fulla av förvirring. Sorg, kanske? Oro?

- Åh...Detta.. Psch, jag äter demoner till frukost, säger jag och flinar svagt.