Ett stjärnkast bort från dig

Epilog. Ett stjärnkast bort från dig

Epilog: Ett stjärnkast bort från dig.
• • •
(Aaron's POV)

- Urgh...
Halsen känns torr, huvudet värker. Ögonlocken är för tunga för att öppnas.
Men luften är frisk, och jag känner att jag ligger på en av mina plastdinosaurier så det måste betyda att jag är hemma. I min nutid!
Jag sätter mig spikrakt upp och slår upp ögonen med glädje.
- Elvira! Vi klarade det!
Min blick faller ner på den rosahåriga tjejen jag precis upplevt mitt livs största äventyr med. Överraskande nog, ligger hon fortfarande ner.
- .. Elvira?
Jag kryper lite närmare och tittar noggrannare.
- A...aa..ahh..
Hennes annars bara bleka hy har börjats suddas ut, och hennes ben har nästan försvunnit helt.
Plötligt slås hennes ögonlock upp och hon sätter sig varsamt upp. Självklart märker hon sin situation.
- Oh.
Elviras ansikte må vara känslokallt, men i hennes ögon brinner rädsla.
Jag tittar automatiskt ner på mig själv, men så vitt jag förstår är jag mitt vanliga jag.
- Aaron.
Nervöst lyfter jag på blicken och tittar på Elvira. Hon sitter nu på knä för att dölja faktumet att hennes smalben och fötter inte existerar längre.
- Vad är det som händer? viskar jag fram, försöker ta hennes hand.
Jag går bara rakt igenom henne, som ett spöke.
- Aaron, lyssna noga nu för jag har inte mycket tid kvar.
Min blick är fastklistrad på henne. Det som är kvar av henne.
- När vi gick tillbaka i tiden så förstörde vi ett viktigt objekt därifrån, som förändrade framtiden. Vi kan inte vara hundra procent säkra på att Skuggan faktiskt blev utrotad, och det skrämmer mig att allt vi gjort kanske är förgäves..
Hennes röst bryts och tårarna väller fram. Jag vet inte vad som händer, men mina tårar börjar också rinna.
Elvira samlar sig och fortsätter prata;
- Men någonting ändrade vi, vilket inte har påverkat ditt liv, men det har påverkat mitt.
Är det Elvira som är utsuddad, eller är det jag som inte kan se ordentligt genom tårarna?
- Jag var beredd att göra det här, fan, jag var nästan helt säker på att det skulle hända. Men tanken på att mina föräldrar.. Folket av både jorden och Gü.. Och du, är säkra, gör mig glad.
Hon ler varmt emot mig och sätter en hand på min kind.
Den känns inte.
- N..när kommer jag träffa d...dig igen? får jag fram.
Är inte redo att säga förväll än.
Nej, nej. Varför måste hon försvinna?
Efter att ha kämpat för alla andras lycka, så är det hon som får betala priset?
- ... Oroa dig inte, säger hon efter en liten tystnad.
- Det finns ett talessätt där jag kommer ifrån, vet inte riktigt hur jag ska översätta, haha.. Ah! Jo, "Vart du än är, hur du än känner - kommer jag alltid vara ett stjärnkast bort från dig".
En fjäderlätt puss lämnas på min panna, innan hon viskar något jag inte hör.
Sedan är hon borta.
Bortblåst med vinden, som om ingenting hänt.
• • •

((Hej!
Tack så hemskt mycket för att du nu läst klart min berättelse om Aaron och Elvira. Lämna gärna feedback på vad ni tyckte om slutet, och berättelsen överhuvudtaget. Återigen ber jag om ursäkt för dåligt uppdaterande, men hade varken tid eller lust för att skriva på ett tag. Men nu är den äntligen klar!
Trots att jag vet att "boken" (kan man kalla den det? Haha!) må vara ostabilt upplagd, så är jag ganska stolt över mig själv. Detta är nog första gången jag faktiskt skriver klart ett sådant här projekt ❤️ Men det kommer inte bli det sista! :D
Återigen, tack för att ni läste!))