Ett stjärnkast bort från dig

Kapitel 15: Gü

När mitt medvetande vaknar till liv, och jag kan slå upp mina ögonlock, märker jag att jag ligger på en äng. Ängens gräs är inte så högt, men den är fylld med MASSOR av blommor. Gul. Rosa. Blå. Orange. Röd. Lila. Allt finns här! Jag ställer mig upp på lite skakiga ben och blickar ut över landskapet. En bit bort, kanske 100 meter, skymtar en by. Byn har höga hus som alla har en mjuk eller pastellfärg. Och trots höghusen, finns det gräs och träd så det räcker åt alla. Detta känns så magiskt. Jag blir nästan tårögd. Tänk att människan kan ha skapat ett sådant underbart samhälle, hand i hand med naturen. Men sedan kommer jag på att det inte är människan. Det är folket i Gü. Vad kallas det ens? Güaner?
- Visst är det vackert?
Mina tankar avbryts och jag tittar på Elvira. Jag kan inte riktigt tyda hennes blick. Men jag tror att hon känner sorg och längtan.
- Ja, det är det.., svarar jag lite tyst.
Urgh. Självklart blir det en typisk "Aaron-och-Elvira-tystnad". Jag vrider på huvudet för att säga något, men jag fångar något i ögonvrån. Min uppmärksamhet flyger dit som en raket, och jag vänder mig helt om. Det är den där repan, som var i skogen. Men den är betydligt mindre. Oh. Det betyder nog att vi inte kan teleportera så mycket, om vi båda vill ta oss hem.
- Ska vi gå? frågar hon, utan att se på mig. Hennes blick är som fastklistrad till byn.
- Err, ja, självklart.

Inuti byn strövar det massor av folk. De har alla möjliga hårfärger, och nästan alla bär svarta eller vita kläder. Det spelas musik någonstans på torget, och lukten av nybakade bullar har fyllt luften. Jag kan verkligen inte sluta le. Detta är fantastiskt! Så vackert, så underbart.. Jag förstår varför Elvira vill rädda Gü. Och detta är bara en liten, liten del av världen. Tänk vilka äventyr som väntar!
- Vart ligger slottet egentligen? frågar jag nyfiket, medan jag ser mig omkring. Visst, det ser lite ut som om en enhörning spytt över stället.. Men.. Ändå!
- Det ligger en bra bit härifrån... Jag måste bara köpa en grej på vägen. Men vi teleporterar oss dit sen. Jag vet att vi inte kan teleportera hur mycket som helst, för då kommer repan att stängas helt. Men detta är viktigt.
Hon pladdrar på, och jag nickar bara. Jag förstår mig inte på henne. I ena sekunden är hon pratglad, och i andra är hon hur kall som helst.
Men jag gillar henne. Hon HAR faktiskt räddat mig ett par gånger. Och hon är väldigt badass för att ha slagits mot en demon som besatt Lucas kropp.

Nu är vi nästan utanför staden, och de sista butikerna börjar skymta.
- Eii, nü der! hör jag en glad stämma säga, innan någon petar på min axel. Jag och Elvira stannar, för att se vem personen som tilltalat oss är. Det visar sig vara en tjej. Tjejen måste vara lite äldre än oss. Hon har kortklippt, blått hår till öronen som får de mörkbruna ögonen att gnistra. Hennes hudfärg är mörk, och hon måste vara runt 180 cm lång. Jag noterar hur Elvira tar av sig sin gula slips och stoppar den i fickan på shortsen.
- Vodd vaild di? svarar Elvira mjukt.
Flickan och Elvira startar en konversation på det där konstiga språket. Jag förstår vissa meningar eller ord då de liknar svenska, men andra är helt främmande. Tillslut, sätter Elvira på sig sin slips igen och vänder sig emot mig.
- Flickan heter Lou. Hon såg oss gå genom revan slash portalen. Hon hävdar att hon känner alla här, och att hon inte sett oss förut. Hon undrar vad vi har för ärenden här.. Och vart vi kom från. Hon hotar också att kalla på polisen om vi inte berättar.
Jag är tyst en stund. Försöker liksom förstå all information som jag precis fick. Sedan greppar jag ett tag om Elviras hand och börjar springa så fort att benen nästan viker sig under mig, med Lou skrikandes efter oss.