Ett stjärnkast bort från dig

Kapitel 6: Besten

Förord: Tack för att du läst så här länge! Jag hoppas att du gillar den här historien än så länge. Lämna gärna en kommentar, bra och dålig kritik välkomnas! Förlåt att detta kapitlet blev lite kortare än dem andra, men kapitel 7 kommer definitivt bli längre. Ha en fortsatt bra dag :)
- Lillkimsan
----------------------------------------------

- Men akta dig, din idiot! skriker Elvira.
Hennes röst tränger igenom förlamningen och jag kastar mig åt sidan. Vildsvinet missar mig precis och kör in betarna i ett träd. Den rycker ut betarna och trädet välter med en hög duns. Saliv rinner ner för bestens mungipor och dens ögon glöder av vrede. Jag försöker kravla mig upp igen, men min fot har fastnat i en rot. Jag rycker och sliter, men den vill inte upp. Löv virvlar omkring mig och gråten sitter i halsen.
"Jag vill inte dö! Inte så här!"
Vildsvinet springer emot mig med sina vassa betar och salivet yrar omkring den. Jag blundar hårt och ber en tyst bön att jag inte kommer hamna i helvetet.
Sekunder tickar förbi och jag känner ingen smäll.
Så hör jag ett fruktansvärt skrik och något varmt och kletigt träffar mitt ansikte. Jag öppnar försiktigt ögonen och stirrar på Elvira. I hennes högra hand håller hon ett svärd med ett isblått skaft, och vid hennes fötter ligger besten. Det ryker grön rök omkring den och den multnar snabbt bort.
Äcklat inser jag att det som träffade mig, var det där monstrets blod.
- Är du okej? frågar Elvira och skär upp roten så min fot kommer loss.
Jag ställer mig snabbt upp och backar flera steg. Det känns väldigt konstigt att se henne hålla ett blodigt svärd i handen. Jag menar, hon ser ju inte ut att vara äldre än mig!
- Vem är du egentligen? Hur kan vi teleportera? Varför kunde vi inte teleportera hit? Vad var det där?! viskar jag upprört och torkar blod ur ansiktet.
- Jag borde kanske inte berätta..., börjar hon men jag avbryter henne.
- Jo. Jo det borde du. Berätta allt. Snälla, vädjar jag och går försiktigt fram till henne.
Hon ser fortfarande lite skeptiskt ut, så jag tar hennes händer och tittar in i de olikfärgade ögonen.
- Snälla..., ber jag då jag börjar bli desperat efter en förklaring.
Hon ryggar vid beröringen, men drar inte åt sig sina händer och viker inte blicken heller.
- Okej då, suckar hon tillslut.
- Men det är nog bäst om du sätter dig ner. Det finns mycket att berätta, om du vill höra allt.