Ett stjärnkast bort från dig

Kapitel 14: Mmm... Choklad!

Nu var det en sådan där pinsam tystnad igen. Jag biter lite på mitt rosa hår medan Aaron stirrar ner i marken. Jag har inte tid för detta. Världen går under om vadå... Fyra dagar?
Precis när jag ska öppna munnen, säger Aaron något.
- Vänta här.
Jag hinner inte ens svara. Han är redan utanför dörren och springer mot köket. Besvärat sitter jag kvar, knäpptyst. Som ett ljus. Jag menar, tänk om jag råkar knuffa ner något och Aaron får skulden?
....
Vänta.
Sedan när brydde jag mig om det?
Jag skakar irriterat på huvudet och kikar in mot köket för att se vad han gör. Efter någon minut kommer han tillbaka.
- Vad är det? frågar jag misstänksamt.
Han håller i något konstigt, gult paket. Det är rektangelformat.
Han höjer ett ögonbryn och sätter sig ner bredvid mig.
- Har du aldrig sett choklad förut?

-- Aarons perspektiv --
Så fort jag säger "choklad" spärras hennes ögon upp. Som ett rovdjur. Aldrig har jag sett på maken! Hon rycker våldsamt chokladen ur min näve, skalar den som en banan och börjar trycka i sig den. Jag sitter och stirrar på henne medan hon slukar - nej, blir ETT med chokladen. När hon är klar andas hon häftigt. Med choklad i hela ansiktet, förstås. Jag är inte helt säker på hur jag ska reagera på det här.
- Finns det mer?
Om detta hade varit en tecknad film skulle jag nog tappat hakan. Seriöst?
En generad rodnad sprider sig på hennes kinder och hon slår ner sin blick.
- Förlåt... Det är bara det, att jag aldrig smakat choklad förut. Det finns inte i Gü, och jag har inte haft tillfälle att besöka Jorden förräns nu..
- Eh, det är okej, säger jag tveksamt och lägger huvudet på snedden.
- Du kommer dock bli illamående och inte kunna njuta av det ifall du äter så... Snabbt.
Hennes kinder blir ännu rödare. Är inte detta första gången jag ser henne rodna?
- I alla fall.., säger hon efter en stund och reser sig upp.
- Jag har inte tid för detta. Det var roligt att lära känna dig och äta choklad med dig, men nu måste jag gå.
Hon tar asken under armen och börjar knappa in något på Teleporting-maskinen.
Gå? Utan mig?! Men...... Nej! Jag vill inte bli ensam igen!
Paniken lägger grepp om mig och jag tar snabbt tag om hennes handled.
- Snälla! Vänta!
- Jag har inte tid för detta, Aaron.
- Men snälla! Låt mig komma med dig!
Jag stirrar in i hennes olikfärgade ögon. Det himmelsblåa och det skogsgröna. De är både fyllda med tvekan.
- Varför det? Vad skulle du göra för nytta?
Hennes ord skär ända ner i själen, men jag tänker inte ge upp. Hon är ju faktiskt min vän.
- Jag kan peppa dig när du nära att ge upp. Jag kan trösta dig när tårarna rullar ner för dina kinder. Hålla koll så att ingen skadar dig när du sover. Prata med dig när du är nere och när du känner att dina ben inte kan bära dig längre, lyfter jag upp dig.
Det var inte meningen att få det att låta så djupt. Men allt är sant. Jag tänker stötta henne till det sista. Hon drog ju bort mig från ensamheten, och räddade mig från åtlöje.
Hon biter sig i läppen och drar långsamt åt sig sin hand.
- Okej då. Men då kommer du behöva den här.
Hon rotar snabbt fram en lång kniv. Skaftet har en vit färg och själva bladet isande blå. Jag ler med hela ansiktet och ger henne en stor kram.
- TACK TACK TACK!
Hon blir helt stel av den plötsliga rörelsen. Elvira gör ingen insats att krama tillbaka, utan har bara armarna slappt åt sidan. Hon drar sig i alla fall inte undan.
Snart släpper jag henne och tar sedan hennes hand. Det verkar hon mer bekväm med. Snabbt klickar Elvira in en sak på Teleportingsmaskinen.
- Håll i hatten, säger hon skämtsamt och ett starkt ljus bländar mig.

(Sidenote: Hej där! Detta och förra kapitlet var kanske en aning halvtråkiga, men det är för att ge karaktärerna lite mer personlighet. Sedan så kan ju grejer inte hända hela tiden xD Nåja, ha det bra! ❤️)