Ett stjärnkast bort från dig

Kapitel 7: Den Svarta Skepnaden

Vi sitter i en liten skogsdunge framför en sjö. Små fluffiga moln dansar över dem höga trätopparna, och det enda som hörs är kluckandet av det rinnande vattnet. Under tystnad sitter jag och tittar på Elvira som visar mig hennes ryggsäck.
- Se? Den ser ut som en vanlig ryggsäck, men den är egentligen två meter djup.
- H--hur funkar det ens? stammar jag fram och stirrar in i den gråa ryggsäckens mörker.
Hon rycker lätt på axlarna och ser på mig som om jag vore en idiot.
- Inte vet jag. Det var min pappa som uppfann den, inte jag.
- Så din pappa är uppfinnare?
- Ja.
Jag ler snett emot henne och lutar mig mot ett träd, men ångrar mig snabbt när jag ser att det kryper gråsuggor på det.
- Det är ju coolt! Jag vill bli uppfinnare när jag blir äldre, berättar jag för henne.
- Ja, ja kul för dig då. Vill du veta vad odjuret var eller inte?
Kylheten i hennes röst förvånar mig. Hon behövde inte vara så elak. Men, jag nickar bara och fortsätter granska henne.
- Det var en gres. En gres, flera gresser. Dem finns bara i Gü och-
- Vad var Gü nu igen? frågar jag en aning förvirrat.
Hon suckar tungt och himlar med ögonen. Hennes reaktion får mig att bli så generad att kinderna hettar till.
- Landet jag kommer ifrån. Så, det är vanligtvis lätt att tämja en gres men den här-
- Hah, har du tänkt på att gres låter lite som gris? säger jag funderande.
Hon slår till mig på bakhuvudet och jag tittar chockat på henne.
- Vad var det för?!
- Sluta avbryta mig!
Jag rodnar ännu mer och drar upp knäna till hakan så jag sitter i foster ställning.
- Förlåt, Elvira.., mumlar jag.
- Ja, ja strunt samma. Bara du håller klaffen nu, säger hon lite mjukare.
"Den här tjejen har ju humörsvängningar..."
- Gresen hade en sjukdom som också bara finns i Gü och var bortom min räddning. Det var därför jag dödade den. Den hittade antagligen repan i Gü och gick igenom den intill Jorden.
Jag nickar långsamt och hon fortsätter prata:
- Vill du höra varför vi inte kunde teleportera hit?
Ivrigt nickar jag igen, och hon verkar lugna sig lite, då hon var så spänd innan.
- Vi kunde ha teleporterat hit, men eftersom att det är så nära "repan" skulle vi riskera att hamna i Gü istället. Och då skulle vi behöva gå ut igen. "Repan" skulle krympa, och jag vill inte använda den i onödan. Ett litet fel och min plan skulle gå till spillo!
"Vilken plan?", tänker jag, men håller klaffen.
- Nu, till varför jag är här. Allt började den 27 September 2015. Det fanns två månar på himlen. Det började regna blod. Klimatet förändrades drastiskt. Hela er värld gick under på mindre än en månad. Och eftersom att Gü och Jorden är kopplade till varandra, som två speglar, drabbades Gü väldigt hårt av detta. Några femtio år gick och jag föddes. Det är så fruktansvärt, inte alls som det var för 51 år sedan... Jag bestämde mig för att ta tag i detta, och jag hittade en bok om en legend som kallas för Den Svarta Skepnaden. Det sägs att Den Svarta Skepnaden var en mycket kraftfull magiker som regerade både över Gü och Jorden. Den Svarta Skepnaden var ingen bra härskare. Den gav folket hemska mardrömmar, torterade dem och var för mäktig för att besegra. Men så en dag, kom en mystisk man till Gü. Han hade en kompass som kunde leda honom genom Den Svarta Skepnadens slott, utan att gå vilse som så många andra gjort. På något sätt lyckades han döda skepnaden. Men precis innan han dödade den, kastade den en förbannelse över Gü och Jorden. Om hundra år, den 27 september, kommer en av världarna gå under, och den andra kommer långsamt förmultna. Ända sättet att stoppa förbannelsen är att hitta saken som Den Svarta Skepnaden lagt förbannelsen i och förstöra den. Jag forskade lite om det, och jag tror att det är sant, berättar hon med en allvarlig ton.
Det hon säger är så bisarrt och konstigt att jag börjar skratta.
"Magi? Jorden går under? Är hon från framtiden då eller? Visst. Säkert. Och jag är Barack Obama."
Surt ställer hon sig upp, tar fram teleporterings-manicken och sträcker fram sin hand.
- Då får du väl se med dina egna ögon!
Nonchalant tar jag hennes hand och flinar brett.
- Ja, låt mig "få se framtiden"! skrattar jag lite kaxigt.
Hon fnyser, knappar in något och så kommer ljuset och suget i magen.