o s ä k e r || Foscar AU

sju

"Är du säker på att han är här? Du vet ju inte ens vilken film han jobbar med"
Omar drar löst i min arm för att få mig att vända mig om, men jag står stelt kvar och försöker lista ut vilken av dom många dörrarna i korridoren som tillhör Oscar.
Byggnaden, som jag verkligen hade börjat bekanta mig med känns nu plötsligt främmande och som ett outforskat område, och rädslan över att den överviktiga säkerhetsvakten med den tajta jackan ska hitta mig och mer eller släpa ut både mig och Omar ur byggnaden kryper långsamt upp längs ryggraden.

"Nej, eller jo.."
Omar höjer förvirrat på ögonbrynet och mumlar något ohörbart, troligtvis är han sur för att just han var tvungen att följa med och leta efter den mystiska Oscar.

"Gå in i studion där du träffa honom senast, han kanske väntar där vad vet jag?"
Jag skakar på huvudet innan jag med försiktiga steg följer hans förslag och drar med honom mot dörren jag någon enstaka gång gått igenom för att träffa Oscar.

Jag kollar nervöst åt både höger och vänster för att försäkra mig om att säkerhetsvakten är utom synhåll innan jag öppnar dörren för att gå in igenom dörren.
Men till min förvåning går den inte upp utan den förblir stängd.
Låst.
Antagligen jobbar inte någon med filmen på söndagar.

"Det är jätte gulligt att du gillar denna kille, men kan vi gå hem nu Felix?"
Omars fråga får mig att vända mig mot honom och nicka kort åt hans begäran.
Det är ingen ide att stirra på en dörr som aldrig kommer öppna sig oavsett mina försök om att rycka upp den.

"Jag tror Ogge redan gjort middag"
Omar fortsätter att prata med mig när vi sakta går ut ur byggnaden, dock känner inte Omar samma känsla om misslyckande.

"Felix vafan vänta!"
Jag vänder mig oförstående om och kollar på Oscar som ropat på mig.
Hans hår är lika fluffigt som alla andra dagar och hans muskulösa överkropp täcks av en marinblå t-shirt. Ett par svarta byxor klär hans ben för att matcha de svarta skorna och den bläcksvarta hatten han har placerad på huvudet.
Ett stort leende pryder hans ljusrosa läppar när han snabbt går fram till mig och drar in mig i en mjuk kram innan han med försiktighet låter sina läppar ömt kyssa min kind.

Omar som stått tyst ser bara förvirrat på mig och Oscar men man ser tydligt hur gärna han vill öppna munnen och låta orden komma ut bäst dom vill.

"Hej! Oscar"
Oscar sträcker ut handen mot Omar som artigt skakar den för att besvara hans presentation.

"Omar. Helt ärligt är jag förvånad över hur verklig du är"
Omar ser tvekande på Oscar samtidigt som han noggrant letar efter tecken på att Oscar endast var en utav mina många historier om oförglömlig kärlek.

"Haha, ehm jag är inte säker på hur jag ska ta det"
Oscar skrattar nervöst fram sin mening medan han ger mig ett generat ögonkast.
Antagligen har han börjat förstå att jag berättat om honom för mina vänner.

"Du borde ta en bild och visa Ogge"
Säger jag och låter stoltheten ta över min kropp  när jag pratar med Omar och jag lägger armarna i kors över min bröstkorg.

"Vadå? Tror inte han heller på att jag är verklig?"
Oscar ser nu mest irriterad ut och suckar uttråkat. Antagligen har han tröttnat på att känna sig påhittad.
Dock är han lika verklig som både, mig, Omar och Ogge eller vilken människa som helst för den delen. Det är bara Ogge som inte kan släppa tankarna om hur fort allting gått för mig och Oscar.
Antagligen låter det omöjligt i hans öron och kan därför inte tro på mina ord.

"Jag tror bara att han är avundsjuk"
Säger jag och vänder mig mot Oscar som skeptiskt höjer ögonbrynen.

"Vadå avundsjuk? Ogge har ju mig att älska"
Omar ser en aning sårat på mig och jag skakar på huvudet åt honom.

"Jag är medveten om det. Men jag tror att han är avundsjuk på att det går så lätt för mig och Oscar att få kontakt, medan det tog tre månader för honom att bara våga prata med dig"
Omar nickar stumt innan han vänder sig om med ryggen emot mig och Oscar, som nervöst drar sina fingrar igenom sitt hår.

"Jaja, jag går i alla fall hem nu. Kom när ni två pratat färdigt"
Med dom orden går Omar och lämnar mig oförstående tillsammans med en nervös och osäker Oscar.

"Tycker du att vi har kontakt?"
Oscars mening chockar mig och jag känner genast rodnaden sprida sig samtidigt som jag generat kollar ner i den sten-beklädda marken.
Jag svarar inte utan möter istället Oscars varma och vänliga blick när han omsorgsfullt lyfter upp min haka med två lätta fingrar.
Han slickar sig sakta om läpparna innan jag äntligen får känna deras beröring mot mina.

Vi har kontakt.

----------------------------------
Ganska långt kapitel men nu börjar, kan man säga, hela Foscar historien.
Är väl medveten om att jag inte är särkilt bra på att skriva romantiskt men lyckas någorlunda.

Rösta och kommentera nu vänner :)