överlevarna

Kapitel 2

Kendra's perspektiv

Jag slår upp ögonen och märker genast hur saker omkring mig skakar. Jordbävning? I Sverige? Det är knappast särskilt troligt men något är helt säkert på gång.

"AAAHH!" skriker jag gällt. På madrasserna börjar de andra röra oroligt på sig. Det finns ingen annan förklaring än att det är en jordbävning, så jag reser mig för att väcka de andra. Det går väldigt fort tack vare den lätt farliga situationen.

"Kom igen!" ropar Khloe och drar i mig. Hela familjen, barn och föräldrar, springer ut på gräsmattan framför huset. Där stannar vi inte utan fortsätter till gatan för att hålla oss undan från fallande föremål.

"Vi glömde Kaylie!" skriker Katherine och vänder tillbaks mot huset. Tillsammans med henne springer jag för att hon inte ska bli ensam.

Khloe's perspektiv

Jag kramar om mig själv för att inte få panik. Försöker andas lugnt och se över situationen. En jordbävning har alltid ett slut, även om den kan vara jobbig. Exakt när jag tänkt så slutar marken att skaka. Jag andas ut all rädsla som fastnat inom mig.

"Borde de inte komma snart?" frågar någon av mina bröder.

"Jo, ska ingen gå in och se efter?" svarar mamma oroligt. Hon tittar på pappa som harklar sig.

Innan han hinner svara ropar jag.

"Jag gör det!"

På så sätt kommer det sig att jag rusar upp för den lilla yttertrappan och drar i dörren. Den smäller sedan igen bakom mig. Några sekunder står jag knäpptyst och bara lyssnar. Någonstans längre in i huset så pratar mina systrar högljutt. Jag går mot Kaylies rum och ökar farten i takt med att mina hjärtslag bli snabbare.

"Hallå!" ropar jag och öppnar sovrumsdörren. Där får jag till min förvåning syn på Katherine som ligger ner på golvet med Kaylie och Kendra runt sig.

"Vad har hänt!?" undrar jag och rusar fram. Katherine gråter.

"Hon blev typ skjuten!" svarar Kendra panikslaget.

"Vad menar du?" frågar jag och går ner på huk. Mitt hjärta slår som en gongong i bröstet.

"Det kom som en chock. Fönstret var öppet och plötsligt dyker det upp en man där som bara skjuter ett skott in i rummet. Jag vet inte vem det var" berättar Kendra tårögt.

Jag andas snabbare. Tårarna bränner bakom ögonlocken men jag vet att någon måste ta kontroll över situationen.

"Okej.. Kaylie, har du något bandage eller liknande? Ta fram det!" beordrar jag och försöker lägga Katherine rakt. Hon tar fram en linda (som ett mjukt bandage i rulle) och jag trycker det hårt mot det blodiga såret. Kulan sitter inte kvar vilket är bra. Tur att jag kollar mycket på film.

Efter några lika plågsamma som långa minuter har blodet stoppats och hon kan sitta upp.

"Om vi stöder dig, tror du att vi kanske kan gå ut igen?" undrar Kendra.

Katherine nickar. Kaylie tar höger sida och Kendra vänster, medan jag hjälper till där det behövs. Det går långsamt bara att komma till ytterdörren. Jag blir tvungen att öppna eftersom de andra är upptagna. Men vad vi möter när den slås upp är något jag helst inte skulle vilja se.