överlevarna

Kapitel 12

Okänt perspektiv

Jag slår upp ögonlocken. Ögonlocken. Bara att tänka känns så obekant, som om jag aldrig förr gjort det. I och för sig kan jag inte minnas att jag har gjort det. Jag har ingen aning. Eller.. Jag vet vad saker och ting är och jag vet saker som man lär sig i skolan men ingenting personligt, som till exempel vem jag är.

Taket som min blick möter är vitt med ganska starka lampor. Jag sätter mig upp och inser att jag legat på en bår. Hela rummet jag befinner mig i är vitt, möblerna också. Inte för att det finns mycket mer än en tom bokhylla och ett skrivbord med en dator. Jag ser ner på min kropp. Den är täckt av en plastig sjukhusdräkt, vit den med. Så öppnas plötsligt en dörr jag inte lade märke till tidigare. In kommer en kvinna med ljusbrunt, lite lätt rött hår uppsatt i en stram knut och helt vita kläder men inte av samma material som mina. Hon ler och visar sina kritvita tänder. Hela hon ser photoshoppad ut, som en tandläkare i en reklam.

"Hejsan!" hälsar hon glatt och slår sig ner på stolen framför skrivbordet.

"Hej" svarar jag och inser hur hes jag är. Min hals känns som sandpapper. Kvinnan fortsätter däremot att le lika stort.

"Välkommen till DD! Du har nog märkt att ditt minne saknas, och det är väldigt intressant i sig eftersom vi lyckats flytta över ditt minne till en säkrad fil via en komplicerad process men tro mig, det är i tryggt förvar. Här sysslar vi med forskning och upptäckter. För att kunna göra det krävs många tester och uppoffringar. Du kommer få tillbaka dina minnen efter att ha genomgått ett litet test, bara svara på ett par enkla frågor. Efter det ger vi tillbaks minnena och du får genomgå exakt samma test igen och vi ska studera hur dina svar skiljer sig åt med och utan minnen. Okej?" säger hon och reser sig igen.

"Ja, okej", svarar jag osäkert. "Vad heter du förresten?"

"Jag? Åh, det ska du inte bry dig om. Fast om du ska prata med mig vore ju det bra att veta mitt namn", svarar hon och tycks prata med sig själv. "Jaja, jag heter Anja. Välkommen hit!"

En timme senare

Anja skulle komma tillbaks om en stund för att ta med mig till testrummet. Hon skulle inte vara den som testade mig utan det fick bli någon annan, någon som visste mer. Personen sa Anja skulle vara min mentor under den förhoppningsvis korta tiden som jag spenderar här. Inte för att jag vet vart här är. Då glider dörren upp och där står Anja igen. Den här gången ser hon smått bekymrad ut.

"Kom med!" beordrar hon otåligt.

Jag reser mig och kommer ut i en vit korridor. Eftersom allt här verkar vara vitt behöver jag nog inte ens tänka på det längre. Vi går genom många korridorer och ser flera andra som arbetar här. De bär alla likadana dräkter. I korridorerna finns det dörrar som leder till okända rum. Till slut stannar vi framför en som det står A4 på precis som pappersstorleken.

"Öppna och gå in så möts du av din mentor där inne. Lycka till!" säger Anja med sitt vanliga leende. Jag vänder mig bort från henne och går in i rummet. Det är helt annorlunda än resten av byggnaden tycks vara. Golvet är av mörkt trä, väggarna har tapetserats i en gammeldags gul färg och mitt i rummet står ett ljust träbord med en stol på varje sida. Där kommer förmodligen testet äga rum. På ena sidan sitter redan en tjej, min mentor. Hon har mörkt, krulligt hår och mörk hy. När hon får syn på mig reser hon sig och ler mot mig. Jag möts av ett bländande leende.

"Hej, välkommen! Sitt ner!" säger hon artigt och gestikulerar mot den tomma stolen. Jag sätter mig ner.

"Det kommer gå till som så att jag ställer dig frågor som du måste besvara helt ärligt efter bästa alternativ. Jag kommer anteckna under tiden så jag kan gå tillbaka och se över ditt resultat senare. Nu tycker jag helt enkelt att vi sätter vi igång!"
Med det sagt sätter hon sig återigen på platsen mittemot mig.

Efter vad jag uppskattar som en timme är hela testet klart och jag leds tillbaka till mitt rum. Nu står det böcker i bokhyllan, alla med vita omslag. Jag bryr mig inte riktigt utan går raka vägen fram till båren och lägger mig ner. Precis innan mina ögonlock faller igen ser jag en spegel som sitter på baksidan av dörren. Den satt inte där innan.