överlevarna

Kapitel 7

Khloe's perspektiv

Så fort jag slår upp mina ögon minns jag gårdagen. Jag och Kaylie fick dela på mormors dubbelsäng medan Katherine tog gästsängen. Ja, ni hörde rätt, det var Katherine som jag bokstavligt talat stötte på igår kväll! Min älskade lillasyster som bara försökte försvara sig. Vi var däremot alldeles för trötta för att orka prata särskilt mycket vilket vi bestämde oss för att göra idag, men alla gick direkt till sängs. Nu är jag väldigt exalterad över en ny dag. Den första heldagen på det här öde jordklotet. Jag reser mig upp och drar av mig sovkläderna från mormors garderob. Egentligen känns det hemskt att bära en död människas kläder när vi inte hade med något att sova i. Jag tar en ren kofta och ett par mjukisbyxor ur ryggsäcken.

"Kaylie!" säger jag högt och skakar om henne. Sakta börjar hon vakna till.

Hon mumlar något om "gå inte in i mitt rum" innan hon sätter sig upp, klarvaken.

"Jag trodde det var en dröm" viskar hon och börjar gråta. Hon begraver ansiktet i händerna medan jag bara står där och stirrar, alldeles paff. Så torkar hon bort tårarna och kommer upp. Hon har sovit i sina vardagskläder.

"Vi går in till Kath" föreslår jag och hon tar min hand. Jag ger henne en snabb kram.

Katherine's perspektiv

Jag vaknar redan innan solen gått upp och känner genast magen kurra. Tyst som en mus smyger jag långsamt in i köket och öppnar kylskåpet. Nästan tomt. Just det, mormor brukar handla på fredagar och idag är det fredag. När katastrofen kom hade hon alltså inte handlat på en vecka. Det var ju toppen.

Utanför huset står en röd bil. Antagligen kom mina storasystrar med den med tanke på att den inte stod där tidigare. Anledningen till att jag överhuvud taget var tyst och redo att slåss var just bilen, jag hörde den komma. De skulle inte behöva den förrän de var vakna så jag haltar ut och öppnar den. Som tur är för mig lämnade de den olåst igår. Jag är bara tretton år vilket innebär att jag aldrig kört bil. Min fot svider dessutom efter såret från den mystiska gestalten. Det verkade inte ens som en pistol, bara en svart gestalt som syntes i fönsterrutan och siktade på mig med ett skott. Han höll ingenting i händerna och det lät inte som en riktigt pistol.

Jag svänger ut från uppfarten lite lätt ryckigt. Det går galant! Eller nej, nu börjar det bli snett. Jag kör väldigt ostadigt men lyckas ta mig ner till staden på parkeringen framför ICA. Där kliver jag av, tar en kundvagn och skyndar in. Jag går runt lite och plockar med pasta, ris, färdig pizza, bröd, smör, mjölk och mycket mycket mer. När jag känner mig klar så får jag en konstig känsla i nacken. Som om någon iakttar mig.

Khloe's perspektiv

Inne i gästrummet är sängen tom. Vi letar igenom hela huset men hittar inte minsta spår av Katherine. När vi sedan går ut ser jag det som Kaylie inte riktigt tänkt på. Bilen är borta.

"Hallå! Kom hit! Hon måste ha tagit bilen" ropar jag och Kaylie kommer dit väldigt fort. Hon pustar ut.

"Då är Kath iallafall inte kidnappad, eller dödad" flåsar hon.

"Vi vet inte om hon är död, men det måste varit hon som åkte någonstans".

Vi går en bit på gatan tills en annan bil kommer inom synhåll. Kaylie springer fram och känner efter men den är låst. Hon gör sedan något jag inte trodde om henne: hon slår sönder rutan. Egentligen bryr jag mig inte, men det är aningen chockerande. Kaylie tittar mot mig och ler osäkert. Jag kommer också fram och vi tar plats i bilen.

Efter bara en kort resa har vi åkt hela den öde vägen in till stan.

"Vi borde börja med att kolla mataffärerna, där skulle hon kanske hämta nåt" föreslår jag och Kaylie kör in på parkeringen framför närmsta mataffär, ICA. Vi kliver ur bilen och springer fram. Rakt utanför ingången står en hund fastbunden vid en bänk. Jag skyndar fast och släpper loss henne men håller ändå kvar i kopplet. Hunden verkar konstigt nog må bra. Hon måste blivit fastbunden nyligen.

"Kaylie.." säger jag och vänder mig om, mot själva butiken. Till min förvåning är det helt tomt.

Kaylie står inte längre där.