överlevarna

Kapitel 3

Rök. Skrik. Massvis med folk springer omkring på gatan, och luften stinker av rök. Kylie och Katherine drar sig tillbaka in men både jag och Kendra inser att vår familj är kvar där ute, antagligen på väg att dö. Det här är jordens undergång.

Kate's perspektiv

De har äntligen tagit sig tillbaka ut igen. Himlen har antagit en oroväckande färg och hundratals brinnande klot faller från himlen, inte helt olikt meteoriter. Jag skriker och tar ett hårt grepp om den närmsta person jag får tag i. När vi dör kommer vi åtminstone göra det tillsammans.
Så ser jag att ytterdörren öppnas. Där står de andra systrarna! Men två av dem vänder om in igen och jag kan inte direkt anklaga dem för de vill överleva. Precis när jag öppnar munnen för att ropa trycks jag ner mot marken, och en fruktansvärd het plåga drabbar mig. Den är lika brännande som eld. All luft trycks plötsligt ur mina lungor vilket orsakar mig enorm smärta. Hur mycket jag än vill det så går det inte att andas. I vad som känns som timmar ligger jag bara där, plågsamt tryckt mot marken. Till slut känner jag hur det tar slut.

Khloe's perspektiv

Jag fattar att vi uppenbarligen vill återse vår familj. Vi spanar ut i folkmängden och efter en kort stund får jag syn på dem. Jag pekar och Kate ser oss också. Hon ser åt vårt håll och viftar med armen. Kate öppnar munnen för att prata men inget ljud hinner lämna hennes läppar. Till min förskräckelse ser jag ett klot av brinnande ljus komma fallande från himlen och skjuta ner rakt över min familj. Kate trycks ner under det tillsammans med dem. Jag står blickstilla, helt paralyserad av chocken som sprider sig i min kropp. På bara en sekund har livet vänts upp och ner. Varenda droppe blod i min kropp fylls av rädsla, sorg och smärta. Sedan skickas känslan runt i hela kroppen tills allt som blir kvar är ett bedövat skal. Min familj ligger under den brinnande meteoriten, de är döda. Döda. Jag kan inte fatta att det händer, informationen når inte min hjärna. Allt runt omkring mig blir otydligt och suddigt. Jag förstår bara inte. Är det här verkligen vad som händer, eller kommer jag snart vakna och inse att allt varit en dröm? Det blir aningen ljusare, nästan vitt, innan allt svartnar.
Jag får känslan av att jag flyger. Under mig ligger det en motorväg av blixtrande ljus som far förbi. Ett dundrande hörs och så plötsligt ser jag ett ljusklot. Mitt synfält expanderas och målas blått. Drömmer jag? Vad händer?

"Hur är det?" frågar en röst bredvid mig.

Jag vrider huvudet åt det hållet. Kaylie.

"Bra. Vad hände?"

"Du svimmade. Och... Allt du såg innan dess hände". Hon fäller ett par tårar.
Jag sätter mig ostadigt upp och ser mig omkring. Hela gatan är täckt med döda kroppar, slocknade meteoriter och förstörda saker. Allting är lika sönderslaget som mitt liv.