överlevarna

Kapitel 10

Khloe's perspektiv

"Borde vi inte åka och hämta dem?" säger Katherine till slut.

"Är du dum?" frågar Jake argt. "Jag åker inte dit! Demonerna är fler i sådana stora städer!"

"Men då lämnar vi dig", säger Kaylie och tar därmed Katherine's parti.

Allas blickar vänds mot mig. Jag vet att mina systrar inte tänker åka utan mig men jag förstår också att Jake inte vågar stanna själv. Han borde få göra vad han vill utan att bli ensam.

"Jag har en plan" ljuger jag och försöker tänka lite. Helt ärligt är det ganska lätt att bara hitta på något. "Ni två åker dit via småstäder runt Stockholm och då tar ni er..." vad dum jag har varit. Det är klart att Colin, Thomas och Victoria inte stannat där de är. Om de ens lever fortfarande, demonerna kanske redan tagit dem.

"Då kommer vi fram till vår gata och kan hämta alla tre" avslutar Katherine undrande.

"Det är klart de inte stannat där" säger jag uttryckslöst. Så svartnar det plötsligt framför mina ögon.

Victoria's perspektiv

Jag flåsar där vi går, Colin sitter faktiskt på min rygg. Thomas, min bästis pojkvän, är även min granne så efter olyckan mötte vi varandra direkt. Mina föräldrar och min storasyster Josefin dog. Så fort jag snuddar vid tanken rinner en tår ner för min redan ganska blöta kind men jag bryr mig inte. Så ser vi dem igen! Kaylie och Khloe. I toppen av rulltrappan! Vi har nyss följt efter dem när de följt tågspåret men de tycks inte ha hört våra rop och sedan blev vi för trötta för att fortsätta skrika.

"Skynda, annars tappar vi bort dem!" viskar jag hest och sätter ner Colin på stationen. Han kravlar sig upp och springer mot rulltrappan. Tur för honom att han har energi kvar. Thomas hjälper mig upp. Jag känner hur min hårsnodd lossnar och det blonda håret faller ner i mina ögon men det är bara att borsta bort. Nu springer vi också men mina ben är så trötta att jag känner hur de bara viker sig. I toppen av rulltrappan ser jag Colin. Min mun fylls med smaken av metall och lite jord. Blod. Jag spottar och ser hur stengolvet täcks utav röda fläckar. Så får jag plötsligt en idé och tar upp mobilen. Med mitt fingeravtryck låses  den upp och jag bläddrar mig in på telefon. Mitt senaste samtal var till Khloe igår kväll så utan att tänka ringer jag dit igen. Efter ett tag lägger jag på och reser mig upp på armbågarna. Thomas har kommit en bit upp i rulltrappan då han inte märkte när jag föll. Colin syns inte längre till och snart är även Thomas borta.

Jag försöker resa mig ytterligare men inser att jag inte har tillräckligt med ork för att komma ikapp.

"Thomas!" skriker jag så högt det går och att han vänder sig om är det sista som syns innan jag lägger mig ner igen. Jag stänger mina ögonlock och glider mjukt in i en sorts medvetslöshet.

När jag slår upp ögonen igen ligger jag i baksätet på en okänd bil. Det tycks vara morgon nu. I framsätet ser jag att Thomas sitter vid ratten och stirrar koncentrerat på vägen framför sig. Han har inte körkort, det vet jag.

"Jag är vaken" säger jag, men det blir sluddrigare än jag tänkt mig.

"Ligg ner igen!" beordrar Colin mig. Han är bara åtta år men beter sig ändå som att han styr allt och alla, precis som Khloe ofta gör. Det bränner till bakom mina ögonlock och jag låter tårarna rinna. Jag försöker lägga mig lite bekvämligare men blir inte så mycket bättre. Efter bara en minut är hela baksätet blött och min tröja likaså.

Thomas perspektiv

"Ja ä vakä" låter det som om Tori säger där bak. Egentligen är Tori bara ett smeknamn men jag har aldrig varit ensam med henne tidigare och Khloe säger bara Tori. Helt ärligt vet jag inte hennes namn.

"Ligg ner igen!" beordrar Colin men jag slutar lyssna. Att vara ensam med den där tjejen känns lite läskigt. Hon är Khloe's bästa vän så egentligen borde jag prata mer med henne, få oss att lära känna varandra.

Efter några minuter tittar jag snabbt bak på henne. Hon har blont, helt platt hår som går ungefär till midjan och hon är ganska lång med ljus hud. Jag tror till och med hon är längre än mig. Dessutom har jag sett henne i en reklamkatalog för typ H&M där hon var modell.
Just nu, precis där i baksätet, ser hon däremot så liten ut. Antagligen är det för att världen gått under, hon ramlat och hon gråter just nu. Sminket rinner snett genom ansiktet på henne vilket bildar svarta strimmor. Lite av toppen på hennes vita tröja har även den svarta fläckar. Sist av allt är hennes knän uppskrapade och mycket blodiga.

Jag håller ögonen på vägen. Plötsligt och utan någon som helst förvarning dyker plötsligt en svart skepnad ut rakt framför bilen. Jag skriker och snurrar häftigt på ratten. Vi glider av vägen och jag blundar men känner fortfarande hur bilen välter. Det sista jag hör är skrik innan hela världen släcks ner.