överlevarna

Kapitel 13

Khloe's perspektiv

Jag vaknar och minns först ingenting. Vart är jag? Men så får jag syn på rummet och minns plötsligt allt som hänt. När jag insåg hur allvarlig situationen egentligen var så var det som om all min ork bara smälte bort. Jag ser mig omkring och upptäcker Kaylie. Hon sitter i en fåtölj med slutna ögon. I pannan har hon ett blåmärke och en rand av blod korsar kinden som en liten bäck. Vad har egentligen hänt medan jag var avsvimmad?

"Kaylie!" säger jag och sätter mig hastigt upp. Hon vaknar med ett ryck.

"Åh gud, du är äntligen vaken!" utbrister hon och kommer fram till mig. Vi omfamnar varandra.

"Vad har hänt?" frågar jag och sätter mig igen.

"Jake och Katherine begav sig till mormors hus för att hämta våra saker. De har varit borta i ungefär två timmar och är fortfarande inte tillbaka. Jag är orolig för att demonerna har något med det att göra" svarar Kaylie och tittar ner i golvet.

"Men du är blodig i pannan!"

"Just det, en demon kom hit också. Jag svimmade och sen var den bara borta".

Jag börjar skaka. Demonerna vet att vi finns, de vet vart vi är, vilket måste betyda att de är ute efter oss. Det kan inte vara alla utan någon speciell. Kanske var de ute efter Katherine, Jake?

Några timmar tidigare, DD's tillhåll

Anja kommer in i mötesrummet med ett leende. Alla andra med viktiga roller på DD har redan tagit plats.

"Så, bara för att reda ut några frågetecken, vi ska hämta hit en av de unga överlevarna för att testa henne. Det ska vara en av flickorna och hon måste vara så pass vänlig att vi inte får problem när vi lämnar tillbaka hennes minnen igen" säger Anja och ställer sig vid ena änden av bordet. "Några förslag på vem?"

"Jag tycker vi kan ta Victoria", säger en av männen runt bordet.

Någon annan trycker på en knapp och  övervakningsbilder flimrar igång på en av väggarna. I den stora rutan finns det flera mindre skärmar, alla med varsin bild i. På en av rutorna syns vardagsrummet hemma hos Anja där de tre systrarna och Jake befinner sig. Bredvid den sitter en skärm som övervakar Victoria, Colin och Thomas.

"Det kan bli svårt att få henne oskadd ur bilen" säger Anja fundersamt. "Fast hon skulle kanske överleva om en demon slängde sig ut framför bilen? Thomas skulle nog stanna omedelbart".

"Vad sägs om Khloe?" frågar en kvinna.

"Nej!" nästan skriker Anja. "Hon är rebellisk, det syns ända hit!"

Sedan drar hon ett djupt andetag och sluter ögonlocken. Öppnar dem.

"Kan någon förklara Överlevarnas ABC? Alla runt bordet känner inte till det" ber Anja, nu med lugnare ton.

Samma kvinna som pratat tidigare harklar sig.

"Alla bokstäver i alfabetet har olika betydelser. Vi har själva hittat på vad de ska betyda, exempelvis betyder C ärlig. Sedan har vi skapat ett test med olika frågor för att kunna se vilka egenskaper som stämmer in på olika personer. Hittills har ingen gjort testet så ingen har fått bokstäver. Men när man gjort det så kommer mentorn som skött frågorna lägga ihop alla svar och fastställa fem bokstäver, det vill säga en personlig bokstavskod. Bokstav ett är viktigast, bokstav två näst viktigast och så vidare" förklarar hon snabbt. Anja ler uppskattande.

"Så om vi säger att mina egenskaper blir EGJXK så skulle E vara min största egenskap och K min minsta", fortsätter Anja. "Vi behöver någon att testa det systemet på och vi ska använda en av de vi övervakar. Förmodligen blir det då Victoria".

Okänt perspektiv, nutid

När jag vaknar igen är jag ordentligt utvilad så jag hoppar upp från båren. Spegeln som jag lade märke till igår sitter kvar så jag går fram till den. Mitt hår är blont, rakt och går ungefär till midjan. Jag är ganska lång vilket jag däremot redan märkt under mina få promenader bland andra människor. Min spegelbild öppnar munnen och spärrar upp ögonen. De är i en klar, blå färg och tänderna är typ perfekt vita. Jag kanske passar in bland de här reklamliknande människorna ändå.

Colin's perspektiv

Jag känner att det gör ont innan jag ens öppnat ögonen. Men när jag väl öppnar dem ser jag asfalt, en helt pajad bil och.. THOMAS! Han ligger ner med öppna ögon och glasartad blick på asfalten. Jag reser mig skakigt upp men inser att jag  inte hör några ljud. Inte ens vind, eller andetag eller sådant som bara finns.
Thomas är död. Samtidigt som jag tänker tanken börjar mina ben att darra okontrollerat. Thomas döda kropp ligger bredvid den omkullvälta bilen men hur mycket jag än ser mig omkring så får jag inte syn på Victoria. Gestalten! Skepnaden som dök framför bilen måste ha tagit henne! Jag blir yr så jag sätter mig ner på en sten vid vägkanten. Sakta börjar min hörsel komma tillbaka och jag hör återigen vind och prassel från buskar. Tårarna bränner så jag låter dem falla. Thomas är död, Victoria försvunnen. Jag är en ensam pojke på åtta år mitt ute i ingenstans.