överlevarna

Kapitel 14

Khloe's perspektiv

Vi har precis stannat utanför byggnaden som för bara några år sedan var en fri plats fylld av lycka. Jag älskade den då men nu dunkar skräcken ut i varenda del av mig så fort jag ens tänker på platsen. Mormors hus.

Kaylie går fram till ytterdörren och öppnar den utan att vänta. Jag följer tveksamt efter henne in i hallen. Utan förvarning skriker hon högt och lutar sig mot väggen vilket ger mig inblick i resten av hallen. Jag ser genast Jake som ligger tvärs genom hallen, på golvet nedanför trappan. Jag skyndar fram och kollar andningen. Han lever. Kaylie tittar förbi mig, vidare upp i trappan. Den verkar trasig.

"Han måste ha hoppat eller ha stått där när den rasade" säger min syster tårögt. Hon böjer sig ner och kilar in sina armar under honom. Kaylie bär ut honom till bilen och lämnar mig ensam på jakt efter Katherine.

"Katherine?" säger jag försiktigt. Inte för att jag förväntar mig ett svar.

"Va? Jag är här" säger någon som verkar vara Kath. Rösten tycks komma inifrån trappan så jag går fram till den inrasade delen. Där nere, fast mellan plankor och med blod överallt sitter min yngsta syster och även bästa vän. Katherine.

"Herregud!" utbrister jag och tårar rinner över mina kinder ner till munnen. Det smakar salt. Jag tar mig försiktigt ner till Katherine utan att få några stickor. Hon är nästan helt begravd, det enda man ser tydligt är ansiktet. Eller inte ens det, med tanke på att ena halvan är täckt med blod.

"Kaylie!" skriker jag.

Hon kommer springande bakom mig och klättrar sakta ner till oss för att hjälpa. Kaylie börjar lyfta upp Katherine medan jag jobbar för att få bort plankor och allt annat skräp. Det tar bara några minuter innan vi fått upp henne. Där sitter vi några sekunder och pustar ut men börjar nästan genast ta oss vidare ut till bilen. På två minuter har alla satt sig på sina platser. På grund av Kath och Jake blir baksätet helt blodigt.

"Vänta lite, vart är väskorna ni skulle hämta?" frågar jag och tittar bak på dem.

"Hallen, hålet" svarar Jake ganska svamligt. Jag öppnar bildörren och springer tillbaka in. Huset luktar citron och nyklippt gräs. Något som förut betydde trygghet och lycka men nu står för sorg och skräck. Precis som Jake sagt så ligger två av väskorna i slutet av trappan, så jag slänger upp den ena på ryggen och den andra tar jag i handen. Nere i hålet ligger däremot ingen väska så jag vänder tillbaka till bilen.

Från framsätet sneglar jag på Katherine och precis som jag misstänkt har hon den tredje på ryggen. Jag kollar igenom den jag håller i handen, och det första jag får upp är min egen mobil. När jag trycker på knappen för att kolla notiser så är det första jag ser ett missat samtal. Från Victoria.

"VICTORIA HAR RINGT MIG!" skriker jag med en blandning av oro och glädje.

Kaylie kör nästan av vägen i förvåning.

"När då?" frågar hon och ger mig en konstig blick. Jag tittar ner på skärmen igen. En dag sedan.

"Det var igår" svarar jag.

"Men vad väntar du på?" säger Katherine tyst. "Ring tillbaka".

Victoria's perspektiv

Jag har precis fått veta att mitt namn är Victoria och att de tog bort mitt minne bara för ett test. Kläderna jag hade på mig när de hämtade mig har jag också fått tillbaka men jag har inget minne av hur det var bortom den här anläggningen. En mobil har jag tydligen haft i min jackficka så den gav dem också tillbaka till mig. Då känner jag hur någonting vibrerar i min jackficka och jag får fram mobilen.

"Hallå?" svarar jag osäkert.

"VICTORIA!" skriker någon i andra änden och brister ut i tårar.

"Öh, ursäkta men vem är du?" frågar jag lite lätt oroad.

"Förlåt, du kanske inte känner igen min röst. Det är jag, Khloe!"

Jag sitter tyst med mobilen i handen.

"Vem?"