överlevarna

Kapitel 4

"Vad ska vi göra nu?" frågar jag och reser mig upp.

"Ingen aning. Typ resten av världen är död, vi är kanske de enda överlevarna", svarar Kaylie med en orolig blick över . Den har fortfarande en underlig färg, ungefär som en blandning av grått och rött.

"Jag vill egentligen inte veta men.. Vart är Katherine och Kendra?" undrar jag och bävar inför svaret.

"När meteoriten.. Ja, du vet, och du svimmade kom Kendra in och försökte få oss att komma med till järnvägsstationen. Hon tänkte följa spåret så långt det är möjligt och Katherine sa ja. Fast det gjorde inte jag för du behövde hjälp och antagligen sällskap när du skulle vakna upp. Nu är de borta".

Vi beslutar oss för att gå in i huset igen och plocka på oss saker, fylla väskor med allt som kan behövas men även några minnen.
Efter en timme står jag med Kaylie utanför dörren och ser på huset, antagligen för sista gången. En ensam tår rinner ut i min ögonvrå medan jag tar ett tyst farväl till huset.
Eftersom Kendra och Katherine hade idén om att följa järnvägen tyckte Kaylie också att vi borde göra det, men jag sa att tunnelbanan var bättre eftersom den går i stan. Vi kommer ju behöva fylla på med förnödenheter och skogen kan vara ett dåligt ställe att överleva i. Dessutom är järnvägen gammal och går ibland över osäker mark som vi inte har nån aning om ifall den håller.

Med Kaylie bredvid mig vandrar jag längs bekanta gator på väg mot tunnelbanan. Promenaden dit tar knappt tio minuter. Vi klättrar över spärrarna och går ut på stationen. När vi väl står där vid spåret tvekar jag. Är det verkligen rätt sak att göra? Bara lämna allt? Fast i sådana här tider har vi varken tid eller energi till att tveka särskilt länge. Resan framför oss är en resa utan slut och vi bör påbörja den så fort som möjligt.
Kaylie sätter ner sin stora ryggsäck och handväska på perrongen medan hon häver sig ner på spåret. Därifrån tar hon grejerna.

"Kom nu!" säger hon och tittar besvärat på några döda uppe på perrongen. Det är förvånande att ingen av oss brutit ihop ännu.
Jag kliver fram och hoppar ner utan att se mig för särskilt noga. Min fot fastnar på någonting hårt och jag tappar balansen. Spåret är av metall och min bröstkorg faller hårt, vilket får mig att tappa andan. I mina lungor tar det liksom stopp av det hårda fallet. Jag rullar runt på rygg och kippar efter luft. Kaylie tar tag i mig och hjälper mig så gott det går. Till slut kan jag resa mig och borsta bort smuts från mina jeans.

"Gick det bra?" frågar Kaylie oroligt.

"Javisst", svarar jag och börjar gå. Det gör fortfarande ont och är svårt att andas.

"Du.. Om vi vill till storstan är det hitåt vi ska" säger min syster och pekar åt andra hållet.

"Såklart". Jag tänker låtsas att jag visste det. Min plan är att vi går in till stan längs spåret, hittar en bil och kör. Bara kör. Den planen har jag däremot inte delat med Kaylie men det är väl självklart, den är briljant. Typ litegrann.

"Har du någon plan?" frågar hon som om hon läst mina tankar.

"Ja, faktiskt" svarar jag och slänger en snabb blick åt hennes håll. Hon bär på den tyngsta packningen.

"Annars kan du ju bara lyssna på mitt förslag. Hör här; vi kan gå till fots in till stan och där lånar vi en bil.."

"Lånar?" avbryter jag henne.

"Okej, stjäl då. Men det är inte som om ägaren någonsin skulle behöva sin bil igen" försvarar hon sig. Jag skrattar till. Hon ger mig en lätt irriterad blick, som antyder att det här inte är något att skratta åt.

"Sen kör vi upp till mormors villa", avslutar Kaylie. Jag tänker efter. Att ha vårt mål i en småstad tre timmar bort låter kanske lite galet, men jag gillar idén. Det finns tre matbutiker i den lilla staden så maten skulle räcka. Mormor bor typ en kilometer bort från själva staden, i ett villaområde. Till att börja med kan vi leva på vad hon har hemma, sedan tar man från nästa granne, sen nästa och så vidare. Eller blir det alldeles för skumt? Att bryta upp dörr efter dörr istället för att skaffa något eget.
Antagligen har ingen överlevt men om det i något hus dyker upp någon kan vi vara ganska säkra på att personen är snäll. I det området sker nästan aldrig våld eller stölder, utan de flesta som bor där är barnfamiljer och äldre par.

"Det låter bättre än vad jag tänkte" säger jag till slut. Kaylie nickar kort och vi fortsätter framåt. Jag förstår att från och med den här dagen kommer varje gryning inbjuda till en ny kamp. En kamp om överlevnad.