överlevarna

Kapitel 11

Katherine's perspektiv

När Khloe insåg att det skulle bli omöjligt att hitta tre av de viktigaste personerna i hennes liv så svimmade hon, igen. Jake har burit henne till soffan och sedan dess har vi diskuterat möjligheter. Jag reser mig ur en fåtölj och går ut i hallen.

"Jag drar nu!" ropar jag och drar på mina svarta kängor med klack. De andra två kommer ut till mig.

"Ensam?" frågar Kaylie, både oroligt och misstänksamt.

"Vad annars? Jag ska till mormor och hämta alla grejer" svarar jag.

"Jag följer med, Kaylie, du kommer behövas här när hon vaknar" säger Jake och börjar även han göra sig i ordning.
Tillsammans går vi sedan ut ur lägenheten och ner på gatan. Det står en silvrig bil där som vi tar. Dörren är låst och motorn är av, inga nycklar heller. Jake däremot påstår att han kan starta en bil utan nyckel. När jag frågar hur han lärt sig det svarar han inte. I vilket fall som helst verkar det som han lyckas. Motorn brummar till och vi bränner iväg mot just det området Jake sa var farligt. Tänk om vi möter en demon? Jag undrar varför DD ens skapade dem och lämnade dem här med oss, på jorden. Nästintill alla är redan döda efter katastrofen.

På några minuter har vi kommit in bland de välskötta villorna.

"Vart ligger huset?" frågar Jake och spanar oroligt omkring sig.

"Där" svarar jag och pekar på rätt hus. Han parkerar bilen så den är redo för att bara gasa iväg när vi hämtat grejerna. Han lämnar motorn på och vi skyndar oss in i det olåsta huset. Efter en sekunds tvekan visar jag Jake upp till övervåningen och vi får med oss de tre väskor vi haft med hit. Medan jag drar upp en ryggsäck på ryggen hör vi ett brak borta från trappan. Jag ser i ögonvrån hur Jake spänner sig och står alldeles blickstilla medan jag rusar ut till övervåningens hall. Där får jag syn på trappan. Den har gått sönder, det är som om någon lagt något väldigt, väldigt tungt där så att det brakade igenom. Cirka fyra av stegen saknas. Det enda som finns där är brutna plankor, fullt med stickor, som blir omöjliga att ta sig förbi oskadd.

"Jake!" skriker jag gällt och ser bak på honom. Han står bara en meter bakom mig med orolig blick.

"Det där blir omöjligt att ta sig förbi smärtfritt. Men vi kommer förbi om vi hoppar över och ramlar ner för resten av trappan", föreslår han.

"Om vi gör det riskerar vi våra liv" påpekar jag med panik i bröstet. "Dessutom måste en demon ha förstört trappan vilket betyder att den antagligen väntar där nere".

Jake funderar några sekunder, men går sedan bestämt förbi och fram till trappavsatsen. Han går ner ett steg, vilket är det enda trappsteg vi når som är oskatt och går att stå på.

"Kom igen, vi kan hoppa samtidigt. Det är ändå lika farligt" säger han och ryser till.

Jag går fram till honom, ganska osäkert. Vi ska hoppa trots att jag känner på mig att det inte kommer sluta bra. Fast vi har inget val.

"Ett.." börjar han.

"Två.." säger jag.

"TRE!" skriker vi tillsammans och hoppar. Jag ser att Jake klarar sig över själva hålet och landar hårt på ett till hälften trasigt steg. Själv missar jag och faller rakt ner i röran. Alla färger och intryck gör det omöjligt för mig att se eller fatta vad som händer. Det smärtar överallt och något rött rinner ner i mitt vänstra öga. Jag märker att jag landat på alla trasiga plankor, fulla med stickor och för övrigt väldigt hårda. Jag hör Jake dunsa ner för slutet av trappan. Sedan är det tyst. Han har nog svimmat. Jag sitter fast under alla plankor och tonvis av metall som suttit någonstans. Mitt vänstra öga är omöjligt att se inget genom, så jag sluter det högra också. Jag sitter så en stund, redo att dö, ända tills mitt medvetande för mig in i en kolsvart sömn.

Kaylie's perspektiv

Jag går oroligt fram och tillbaka framför soffan. Khloe har fortfarande inte vaknat upp. Så fort minsta lilla ljud hörs rycker jag till. Jake och min syster har bara varit borta i tio minuter vilket borde betyda att de är framme. Till slut orkar jag inte mer så jag sätter mig i fåtöljen och håller på att somna när jag plötsligt här glassplitter. Jag flyger upp av rädsla och chock med en gnagande känsla av att vi är i fara. Plötsligt blir mina andetag korta och snabba, för min blick faller på gestalten inför mig. En demon. Plötsligt flyger den emot mig i full fart och tar ett hårt tag om min arm. Den har inget skinn, utan det känns som luft. Trots det svider det något oändligt bara av dess grepp runt mig. Jag försöker komma loss men blir tvungen att inse fakta: jag är fast.
Demonen har ingen riktig skepnad, trots att jag sett på den som en mänsklig gestalt tidigare. Flexibel är rätt ord. Vänta, varför tänker jag på det? Så skriker jag tills luften går ur mina lungor. Min kropp tröttnar och sjunker ihop medan demonen släpper mig och försvinner. Sen tror jag att jag svimmar.