överlevarna

Kapitel 17

Inne på Ica är allt lugnt. Vi ska försöka få med oss mat som går ut snart och sedan får vi leva på det som håller riktigt länge. Alla har gått iväg själva med var sin varukorg.
Jag går längs en hylla med burkmat, drar handen över de kalla metallburkarna. Ett skramlande läte skapas. Jag tar så många burkar det får plats i min famn och öser ner i korgen. Det skramlar rätt högt. Under tiden funderar jag. DD skapar ett gäng oövervinneliga monster men sen bara skiter dom i att monstren existerar? Deras skapelse verkar onödig. Förresten, varför har de alltid varit i hus när vi stött på dem och aldrig utomhus? En till sak jag undrar över är vart alla döda kroppar är. De bara försvann från en dag till en annan.
Plötsligt rycks jag tillbaka in i verkligheten av ett oroväckande gällt skrik. Det känns som om mitt blod fryser till is. Ensamma fotsteg dunkar mot golvet, någon skriker igen.
Jag springer in bakom hyllan och försöker lugna ner mig. Man kan se litegrann mellan raderna av burkmat men allt som finns här är en likadan hylla mittemot. Det blir knäpptyst. Efter kanske en minut börjar jag undra om alla har gått.
Till slut kommer jag fram från mitt gömställe och går tillbaka ut i affären. Ja, alla har gått, men varför? Alla verkade bli livrädda efter vad jag hört.
När jag går vidare går jag med stel hållning och en vaksam blick. Det är klart att jag inte kan stanna på Ica när hela gänget fattas. Plötsligt drabbas jag av verkligheten. Thomas. Mina föräldrar. Mina andra syskon. Kusiner, mostrar, farbröder.... Alla är döda. Det drabbar mig så hårt att knäna viker sig och jag faller. Mina ben värker och jag ser ner på ett uppskrapat knä. Toppen.
Tårarna rinner i stora mängder ner över hela min tröja. Det tar en lång stund innan jag ens klarar av att sätta mig upp. Nu känner jag återigen hur det kurrar i magen. Jag kan ju inte hitta dem andra om jag är hungrig! Då kommer jag bli sur och trött och.. Jag går helt enkelt tillbaka till Ica.

När jag kommer dit står en okänd svart van utanför. Jag trycker mig mot tegelväggen och börjar röra mig bort. Den såg jag inte på avstånd för jag kollade inte. Då hörs plötsligt röster och jag stannar, försöker lyssna.

-Du lät dem fly! ropar någon argt.

-Det var ni som borde hållit bättre koll! gastar en annan.

Samtalet verkar handla om gänget. Kanske var det de människorna som orsakade paniken? Isåfall borde jag hålla mig undan.

-Var glad att vi kunde få tag på två iallafall. Men det var inte din förtjänst! muttrar den första irriterat.

Jag stannar upp. Har de lyckats ta till fånga två av oss? Ja, svarar jag på min egen tanke. De sa ju nyss det.

Plötsligt får jag bråttom härifrån. Att två är tagna betyder att flera är fria. Jag börjar springa i motsatt riktning som de mystiska människorna och rundar till sist hörnet på byggnaden.

Vart kan jag leta efter resten av oss? Jake's lägenhet? Det är klart! Jag måste ju kolla Jake's bil först. Fast den borde ha stått på parkeringen där jag nyss sprang förbi, precis där den svarta bilen stod. Hur kunde de ta sig förbi vakterna och in i bilen medan de var förföljda? Hur kunde jag inte höra fler röster och ljud? Ingen aning.