överlevarna

Kapitel 5

När klockan till slut slår sex så kan jag inte hålla tyst längre. Min mage kurrar, det känns hemskt. Kaylie måste också må dåligt, särskilt med tanke på all hennes tunga packning. Så plötsligt stannar hon.

"Vi måste äta. Vi har på riktigt gått i typ två timmar och innan dess åt vi inte ens frukost" säger Kaylie och tar av sig väskan. Ur den plockar hon fram den enda mat vi tog med: två äpplen. Jag tar mitt och äter glupskt upp det innan hon ens hinner börja med sitt. Så sitter jag bara och tittar på hennes äpple.

"Ta det" säger hon.

"Är du säker?" undrar jag förvånat.

"Ja då, i stan kan vi bara ta mat någonstans" svarar hon lite osäkert. Jag är så hungrig att jag inte orkar protestera.

Efter en kort paus så fortsätter vi igen och går igenom en lång tunnel. Så plötsligt stoppas vi av ett tåg som står mitt på spåret. Vi tar oss smidigt förbi och upp på stationen där det är parkerat. Så får jag syn på skylten som visar upp att den här stationen ligger i stan. Kaylie ser sig omkring och jag gör detsamma. Till min förvåning inser jag att här finns inte en enda människa.

"Här kan vi gå upp", tycker Kaylie och jag kan inte göra annat än hålla med.

Vi hjälps åt att ta oss upp från perrongen och sedan vidare mot spärrarna. De är vi tvungna att klättra över, vilket visar sig vara en mycket större utmaning efter flera timmars vandring. Till slut tar vi oss över och går tillsammans ut på gatan. Många bilar ser ut att ha varit i trafik när katastrofen kom. Byggnader är förstörda, gatan har flera hål och massvis av bilar är trasiga. En av de bilar väldigt nära oss står med öppen dörr, helt oförstörd. Kaylie och jag går ditåt. Även utomhus ligger längre inga döda kroppar.
Det är bara tur för oss. När vi sedan kommer fram till bilen ser vi att nyckeln sitter i! Eftersom Kaylie har körkort så sätter hon sig bakom ratten. I bagageluckan lägger jag ner alla våra väskor och sedan tar även jag plats i bilen. Hon sätter foten på gasen och så är vi på väg.

Kaylie's perspektiv

Jag håller på att dö av hunger, men försöker bita ihop. För Khloe's skull vill jag verkligen att vi ska klara det här. Som tur är finns det mataffärer längs vägen och jag planerar att stanna vid första bästa.

"Kan vi stanna? Där ligger McDonalds" ber Khloe och pekar ut genom rutan. Jag ler tacksamt mot henne i baskpegel och svänger in på den väldigt öde parkeringen. Bilen ställer jag bara mitt i. Inte behöver vi väl parkera ordentligt när resten av jordens befolkning dött? Vi knäpper loss våra säkerhetsbälten och kliver ut i den svala luften.
Väl inne på McDonalds inser vi att ingen jobbar här och kan laga maten så vi får gå in bakom disken. Några färdiga hamburgare ligger rakt bakom kassorna så för enkelhetens skull tar vi varsin av dem. Trots att de är kalla och flera timmar gamla så har vi inget val. Jag plockar fram en till Khloe.

"Ät!" säger jag och börjar fylla på en burk med läsk att servera henne. Jag sätter mig mittemot. Min lillasyster tycks vara väldigt hungrig, jag borde stannat bilen tidigare. Så tar jag också en tugga. Det smakar både kallt och riktigt riktigt äckligt! Då minns jag direkt anledningen till att jag aldrig äter sånt här skräp. USCH!
Det tar bara en kvart innan vi är tillbaka i bilen. Mycket länge åker vi, tills solen börjar gå ner och Khloe har somnat i baksätet. Jag stirrar ut genom rutan och får syn på ett ödsligt hus som ligger precis vid vägkanten. Jag svänger in på uppfarten och stannar. Motorn börjar låta onaturligt och efter en blick på mätaren inser jag att bensinen är slut. Min dörr går lätt att skjuta upp och jag går ut på asfalten. Det luktar vår, blommor. Vid sidan av vägen växer tusentals lupiner ända fram till husväggen.
De som bott här har som tur var haft en bil. I deras öppna garage står en röd Volvo som ser ut att vara helt oskadd. Jag skyndar fram till den för att känna på handtaget men den är låst. I garaget finns däremot ett litet skåp där man hänger nycklar. Jag går fram och öppnar träluckan. Längst till höger hänger en bilnyckel. Jag tar ner nyckeln och känner den kalla metallen mot mina stela fingrar. Med ett klick på knappen låser jag upp bilen och går sedan för att öppna bakluckan. Sedan börjar jag flytta över alla väskor till vår nya bil.
Knak. Det plötsliga lätet kommer inifrån huset. Jag stelnar till mitt i en rörelse och sätter försiktigt ner den sista väskan. Tyst som en mus smyger jag ut ur garaget och fram till ytterdörren. Alla fönster här sitter för högt upp så enda sättet att kunna se in är genom att öppna. I flera sekunder bara står jag där, fast i en rätt så skrämmande situation. Jag drar ett djupt andetag och blundar. Paniken bultar inom mig men jag försöker vara lugn. Så sliter jag ner dörrhandtaget. Låst! Men någon måste vara där inne. Jag backar en bit så jag åtminstone kan försöka se in genom närmsta fönster. Det ger en begränsad inblick i ett kök. Alldeles plötsligt trycker en svart gestalt upp sitt ansikte mot rutan! Det är inte ens ett mänskligt ansikte! Jag skriker och vänder om mot vår förra bil där Khloe sover. Framdörren står fortfarande öppen så jag dyker in och hänger över till baksätet.

"Vakna!" skriker jag och ruskar om henne. Hon vaknar förvirrat och ser sig omkring. Gestalten syns inte längre, antagligen är den på väg ut för att ta oss. I vilket fall så kommer Khloe efter mig till den nya bilen och jag bara kastar in den sista väskan.
Från garaget finns en dörr som leder in i det riktiga huset och nu så smäller den upp med ett högt brak. Jag praktiskt taget flyger in i framsätet och gasar ut. Nu är vi på vägen igen, men inte av samma anledning som innan. Nu flyr vi.