överlevarna

Kapitel 6

"Vad var det där?" frågar Khloe skärrad.

"Ingen aning, vi får hoppas att aldrig stöta på någon likadan. Den tycks vara ett sorts monster", svarar jag oroligt med blicken på vägen. Samtidigt känns det däremot som att jag befinner mig tusen mil bort. Som om det här inte riktigt angår mig.

Khloe's perspektiv

Ja, det var inte direkt något jag hade förväntat mig med den här resan. Direkt när jag vaknade så skulle jag tydligen kuta ut och dyka in i en ny bil. Kaylie säger att det var slut på bensin i vår förra.

"Du.." börjar jag. "Tänk om det finns fler? Om de är aliens som först attackerade och nu vill de döda de som mot förmodan överlevde katastrofen?"

"Det är troligt i tider som dessa. Försök bara att inte tänka ut det värsta som skulle kunna ha hänt", svarar Kaylie och fortsätter köra. Så börjar jag plötsligt känna igen landskapen vi passerar. Där är den lilla kiosken vi alltid besökte som barn! Det här är staden som ligger bara 1 km från mormors hem. Vi är snart framme.

Som sagt var det inte långt kvar. Vi svänger in på den lilla grusvägen som leder upp till villan. Här är alla husen i pastellfärger vilket jag tycker ger ett felaktigt intryck. Varenda trädgård är välskött och blomstrar vackert nu i maj. Helt fel. Alla är ju döda.
Så får jag syn på det gula hus som tillhör vår mormor. Kaylie svänger in framför och jag går sakta ut i den hyfsat ljusa natten.

"Klockan är tjugo i nio, vi borde försöka få lite sömn" tycker Kaylie och jag håller med. Vi bär upp packningen på verandan och kikar in. Ingen där, som förväntat.

Dörren är olåst vilket innebär att mormor var hemma under katastrofen. Vår morfar dog i cancer för åtta år sedan så han slapp iallafall det här. Jag och Kaylie sätter ner alla våra saker i hallen och drar tyst igen dörren. Även om ingen är här kan vi inte vara helt säkra förrän alla rum är genomsökta.

Kaylie signalerar till mig att hon kollar köket, som ligger rakt in till höger. Jag nickar och fortsätter mot övervåningen. Trappan är av ljust trä och allt är nyrenoverat, tror jag, så den låter iallafall ingenting alls. Väl uppe stannar jag och försöker använda alla mina sinnen. Det hjälper inte när mitt hjärta bultar så hårt. I mina öron dånar varje hjärtslag som slag från en högljudd trumma. Jag kikar mig omkring. Dörren till badrummet är stängd. Sakta, sakta närmar jag mig och så plötsligt rycker jag upp den. På golvet sitter Lola! Mormors hund! Jag skrattar till och plockar upp henne. Så knarrar golvet bakom mig igen. Hastigt vänder jag mig om men det är ingen där.

"Kaylie?" viskar jag ut i mörket. Så dyker en okänd figur över mig.

Kaylie's perspektiv

Från ovanvåningen hör jag ljudet av en vas som går i kras. Snabbt rusar jag upp, tar två steg i taget. På den mörkblå hallmattan ligger Khloe! Jag försöker skaka liv i henne men får ingen reaktion. Bredvid henne ligger skärvorna av den antika vasen mormor var så stolt över. Jaja. Den kanske får följa med henne upp till himlen nu.

"Khloe!?" halvskriker jag. Badrumsdörren öppnas och ut kommer en person som håller i någonting inte helt olikt ett rör i metall. Jag drar upp en ficklampa som jag tursamt nog haft nerstoppad i fickan och lyser rakt på främlingen. Hon släpper röret vilket orsakar ett hemskt skramlade och håller upp händerna för ögonen, bländad av ljuset. Det är i det ögonblicket jag inser att Khloe's olycka bara berodde på att de bara inte kände igen varandra i mörkret.