Worthless | o.r (pausad)

0.2

~ Matilda perspektiv: ~
Det var fem minuter kvar innan skolklockan skulle ringa och alla skulle skynda sig ut till sinna skåp för att sluta för dagen, sluta för veckan faktist. De var fredag den 12 februari. Tiden gick vänligt långsamt och jag sneglade upp mot klockan var tredje sekund. Varför kunde klockan inte bara slå 15.00? Jag tittade ner i matte boken igen för att kanske få ett tal gjort. Men de gick inte att koncentrera sig.
- okej klassen lyssna nu, sa Marie vår mattelärare
- er musiklärare Kalle har bet mig att berätta att när ni kommer tillbaka efter helgen så kommer ni börja jobba på ett väldigt spännande projekt mer får ni veta på måndag, sa hon
Och de efterlängtade ljudet från klockan nådde mina öron. Jag packade snabbt ihop mina böcker och började gå mot mitt skåp. Jag var som vanligt seg om man jämförde med de andra. Så korridoren var nästintill tom. När jag kom fram till mitt skåp la ja in böckerna och tog ut min jacka samt väska.
- Matilda!
Hörde jag nån ropa. Jag vände mig mot de håll där ljudet kom ifrån och såg Omar komma gåendes mot mig. Chockat tittade jag upp på honom som nu stod framför mig. Jag kunde verkligen drunkna i hans chokladbruna ögon.
-var de mig du menade?, frågade jag chockat, chockad över att ens nån som Omar yttrade ett ord till mig som inte hade med vad vi hade för lektion eller nåt i den stilen.
-ja såklart jag ser inte så många andra med namnet Matilda här plus att korridoren nästintill är tom, sa han och skrattade lite. Förmodligen åt mitt chockade ansiktsuttryck.
-ja, jo de är förstås, mumlade jag och kollade skamset ner på mina fötter.
- så hur mår du?, frågade han.
Just den meningen hörde jag inte ofta, det var inte ofta någon sa något till mig alls i skolan förutom dom som mobbar mig.
- jo de är väl helt okej. Varför undrar du?
- jo jag såg förut idag när klara och nick var på dig jag tänkte gå fram men Felix ringde precis då.
-åh, var de ända som kom ur mig. Jag förstår inte! Varför skulle han säga emot klara och nick?
- förlåt.
- va! Vadå förlåt?
- för jag inte gick fram! Du är inte skadad va? Hans röst lät faktiskt lite orolig. Nej! Jag måste inbilla mig varför skulle han bry sig?
- de är lugnt. Och nää jag är inte skadad.
- vad bra men du jag måste gå Felix kommer dö av väntan annars, sa han och skrattade lite. Hans skratt smita av sig på mig och jag skrattade faktiskt på riktigt på väldigt länge.
- men vi ses på måndag vi har ju musik ihop då, sa han
- ja de gör vi, hejdå
-hejdå
Han gav mig ett leende innan han sprang iväg. Vafan hände nyss!? Var de ända som cirkulerade omkring i mitt huvud.

Jag smällde igen locket på min Macbook och suckade lättat. Jag hade äntligen skrivit klart svenska uppsatsen som skulle in på onsdag nästa vecka. Min mobil plingade till och jag tog upp den för att kolla vad det var.
"@omarrudberg följer dig på Instagram" stod det på skärmen jag klicka mig in på instagram. Jag gick in på hans profil för att kolla att de verkligen var han. Det var han, varför skulle han vilja följa mig!? Jag klickade på följdar knappen och den blev grön och texten "följer" stod nu där istället för "följ". Jag hade så länge velat trycka på just den knappen men inte vågat. En till notis kom upp på skärmen och han började följa mig på Twitter också. Jag gick in på Twitter och följde honom tillbaka. Jag förstod ingen ting! Först pratar han med mig i skolan och nu följer han mig!? Varför skulle han någonsin göra de? Jag menar jag är ju bara en värdelös patetisk nolla.

Här är kapitel två de blev lite längre än kapitel ett. Hoppas ni gillar de! Och förlåt om de e några stavfel är väldigt trött atm hehe😅 men hoppas ni gillar de iallafall😊