Worthless | o.r (pausad)

2.0

~ Matildas perspektiv: ~
Det irriterande ljudet från alarmet dånade genom rummet och med stängda ögon trevade jag efter mobilen och stängde av alarmet. Sakta öppnade jag ögonen och vände mig om. När jag såg det vackra ansiktet framför mig sprak jag upp i ett leende. Han öppnade tungt sina ögon och log mot mig.
"Godmorgon!" Sa han med en raspig röst
"Godmorgon!" Svarade jag med en minst sagt lika raspig röst.
Han drog mig närmre honom och gosade ner huvudet mot min hals.
"Jag vill inte gå upp" mumlade han mot min hals och ett dovt skratt for ur mig. Han tittade upp på mig igen och kysste mina läppar lätt.
"Vacker" mumlade han och strök bort en hårslinga från mitt ansikte.
"Du behöver inte ljuga" mumlade jag tillbaka.
"Det gör jag inte heller! Du är den vackraste individ som vandrar på denna jord" sa han seriöst. Jag kunde dock inte ta det speciellt seriöst när han yttrade meningen.
"Individ?" Skrattade jag tyst.
"Sluta! Du förstör stunden! Jag var seriös" skrattade han.
"Nää men allvarligt jag menade det verkligen!" Sa han sen. Jag log bara mot honom.
"Du?" Sa han efter en liten stund och jag hummade till svar.
"Det är en sak jag måste fråga innan jag åker" sa han och jag vände min uppmärksamhet mot honom.
"Vadå?" Frågade jag.
"Jag gillar dig väldigt mycket och jag typ undra om du vill bli min? Frågade han med ett nervöst leende.
"Jag gillar dig också väldigt mycket" sa jag.
"Så det är ett ja?" Frågade han och jag nickade och han kysste mig lätt.
"Jag älskar dig!" Sa han efter kyssen och en värme spred sig i min kropp. Ingen hade sagt det till mig på så länge.
"Jag älskar dig också!" Sa jag och log stort mot honom.
Efter en stund reste jag mig upp ur sängen för att klä på mig. Jag styrde mina steg mot Omars garderob men kände att jag inte kunde gå helt normalt då det gjorde lite ont. Jag skulle gissa på att jag såg ut som en pingvin eller nåt. Jag kände mig iallafall som en.
"Mår du bra? Gör det ont?" Frågade Omar oroligt som antagligen hade sett att jag inte riktigt kunde gå normalt.
"Det gör lite ont men det går bra" svarade jag honom.
"Säkert?" Frågade han.
"Ja Omar, du kan vara lugn jag är okej" sa jag och kollade honom srriöst i ögonen.

"Kom nu vi måste gå!" Sa jag stressat och tittade på Omar som stod lutad mot köksbänken och drack ett glas vatten. Dock drack han det väldigt långsamt.
"Men jag vill inte" mumlade han och ställde glaset i disken.
"Jag förstår det men vi måste gå NU för att hinna" sa jag och tog tag i hans hand. Jag fick dra ut honom till hallen och sätta på han jackan.
"Skorna får du faktist ta på dig själv" sa jag och han suckade men gjorde som jag sa. Han tog sin väska och jag öppnade dörren och vi klev ut. Stängde och låste dörren gjorde vi innan vi började gå mot bussen.
"Bussen går om tre minuter" sa jag stressat och vi började springa. Vi hann precis gå på och sätta oss innan bussen började rulla.

Bussen stannade och vi reste oss upp och klev av. Vi började gå mot den stora byggnaden med namnet Arlanda. När vi kom in sökte jag med blicken för att hitta dom andra.
"Här borta är dom" sa Omar och tog min hand. Vi styrde våra steg mot dom andra killarna samt Becca och Omars mamma och pappa. När vi kom fram hälsade dom glatt på oss och vi hälsade tillbaka. Omars mamma och pappa gick iväg för att tjecka in väskorna och lämnade oss kvar för att säga hejdå.
Medans Omar sa hejdå till killarna gick jag för att prata lite med Becca.
"Gick det hett till inatt eller?" Frågade hon och flinade mot mig. Antagligen hade hon sett hur jag gick. Jag kände hur rodnaden spred sig i mitt ansikte.
"Sluta" sa jag och slog löst till henne på armen men hon skrattade bara.
"Hur mår du då?" Frågade hon sen.
"Helt okej" svarade jag.
"Hur mår du?"
"Bra" sa hon och log ett litet leende mot mig. Omar och killarna kom gåendes mot oss och när dom kom fram gav Omar Becca en kram och sa ett hejdå.
Han vände sig om mot mig och jag kände hur tårarna tryckte mot ögonlocken men jag höll dom inne. Han gick mot mig och drog in mig i hans famn. Han kramade hårt om mig och jag gosade ner mitt ansikte mot hans bröst. Och där gick det inte att hålla tårarna tillbaka längre dom forsade ner för mina kinder och blötte säkert ner Omars tröja.
"Ssh" hyschade han och strök mig lugnande över ryggen.
"Ja...j...ja..ag vi...ill inte a..a...att du ska åk...ka" hulkade jag fram mellan tårarna.
"Inte jag heller" sa han tyst och jag kände nu hur någonting blött droppade ner på min axel. Jag tröck mig om möjligt ännu närmre honom och drog in hans lukt. Jag kommer inte få känna hans armar runt mig på två månader. En kvinnlig röst ropade ut i högtalarna att man var tvungen att gå till gaten inom 5 minuter så jag drog sakta ifrån kramen. Våra tårfyllda ögon möte varandra och han gav mig ett litet leende och strök tumma under mina ögon.
"Det här kommer gå fort vi ses snart igen, okej?" Sa han. Om det var för att övertyga sig själv eller mig vet jag inte. Kanske båda.
"Okej" sa jag med en svag röst.
"Jag älskar dig" sa han och lutade pannan mot min.
"Jag älskar dig med" sa jag.
"Omar vi måste gå nu" sa Omars mamma och jag drog ifrån.
Omar började rota i sin ryggsäck efter något och när han äntligen hade hittat det han sökte tog han upp det ur ryggsäcken. I hans hand höll han nu ett paket som han räckte mig. Chockat tog jag emot det och han log mot mig.
"Öppna det när du kommer hem eller nåt" sa han.
"Tack" log jag och han log som svar.
"Hejdå" sa jag med en svag röst.
"Hejdå vi ses snart" sa han innan han gick iväg med sin mamma. Jag såg hur hans ryggtavla sakta försvann längre och längre bort och jag vände mig om och började gå mot utgången då jag inte klarade av mer.

~ Omars perspektiv: ~
Jag stod bakom mamma i kön men jag kunde knappast stå still. Att jag inte skulle få se henne på två månader tog kål på mig. Jag skulle inte få se hennes vackra ögon eller hennes fina leende eller få höra hennes underbara skratt eller känna hennes läppar mot mina. "Fan jag kan inte lämna utan att få känna hennes läppar mot minna en sista gång" mumlade jag för mig själv. Och innan jag ens han tänka själv på vad jag gjorde började jag springa mot henne. Jag såg hur hennes ryggtavla närmade sig utgången med de andras.
"Matilda!" Ropade jag över hela lokalen. Jag såg hur hon snabbt vände sig om och tittade på mig en kort stund innan hon själv börjad springa mot mig. Vi möttes på mitten och hon hoppade upp i min famn. Jag pressade mina läppar mot hennes och hon var inte sen med att besvara kyssen. Tårarna rann ner för våra kinder vilket fick kyssen att smaka enaning salt men det var det minsta jag brydde mig om nu. Allt jag fokuserade på var hennes läppar som lätt masserade mina. Det var som om allt omkring oss bara försvann. Som om det bara var hon och jag. Meningen mamma yttrade om att vi verkligen måste gå nu om vi inte ville missa flyget störde oss och jag drog sakta ifrån. Matilda hoppade ner från min famn och jag lutade lätt min panna mot hennes.
"Jag älskar dig glöm inte det" sa jag tyst.
"Jag älskar dig också" sa hon och hennes andetag puffade lätt mot mina läppar.
"Glöm inte mig" sa hon och bet sig löst i läppen som hon alltid gjorde när hon var nervös.
"Hur skulle jag?" Sa jag och backade sakta bakåt våra händer gled sakta isär och jag mimade 'jag älskar dig' en sista gång innan jag vände mig om igen för att nu faktiskt lämna Sverige och den person som betyder mest för mig. En ensam tår rann ner för min kind men jag torkade snabbt bort den och fortsatte gå mot planet som skulle föra mig långt bort från personen som jag älskade över allt annat.

***
Asså vädret e så härligt😻