Worthless | o.r (pausad)

1.3

~ Matildas perspektiv: ~
- Tilda, viskade någon i mitt öra och skakade om mig.
Sakta öppnade jag ögonen och mötte ett leende ansikte tillhörande en vis pojke.
- godmorgon, sa han glatt
- godmorgon, svarade jag och log mot honom.
- de finns frukost i köket, kom ner när du är redo, sa Omar och gav mig en fjäderlätt kyss på kinden innan han sprang ner.
Jag reste mig upp ur sängen och drog en av Omars tröjor över huvudet innan jag gick ner till köket där Omar stod och gjorde något. Sakta tassade jag fram till honom och virade mina armar runt om hans bara överkropp. Han vände på sig och tittade ner på mig.
- hej, viskade jag.
- hej, svarade han och strök sin hand över min kind.
- vad gör du för nåt?, frågade jag och hoppade upp på köksbänken bredvid honom.
- steker ägg och bacon, sa han.
- gött, sa jag och skrattade lite.
Han la upp äggen och baconen på en talrik och ställde den på bordet som var upp dukat med frukost. Han vände sig om mot mig igen och ställde sig emellan mina ben. Eftersom jag satt på bänken så var vi typ samma längd nu.
- det ser ut som en hotel frukost, sa jag och log mot honom.
Han skrattade till och sa ett tack.
- jag gillar dig, mycket, sa han plötsligt
- jag gillar dig också, mycket, svarade jag och strax där efter kände jag ett par läppar mot mina.
- jag kommer alltid finnas här för dig. Okej?, sa Omar när vi hade dragit ifrån kyssen.

- hur mycket är klockan egentligen?, frågade jag Omar som satt mittemot mig i köket.
Vi hade precis ätit klart vår frukost och nu satt vi bara och pratade.
- 09.11, sa han.
- helvete, sa jag högt efter ett tag.
Omar gav mig ett oförstående ansiktsuttryck.
- det är ju fan skola idag! Och vi har musikarbetet idag!, sa jag snabbt och stressat samtidigt som jag reste mig snabbt upp från stolen och började plocka undan på bordet.
Jag kände två armar om min midja och en lätt kyss i nacken.
- ta de lugnt, vi börjar ju tio idag, sa Omar.
- juste ja, sa jag och gav mig själv en mental faceplam.
Omar skrattade lite åt mig men jag lipa bara mot honom.

- är du klar?, frågade Omar som stod lutad mot dörrkarmen in till mitt rum.
- ja, sa jag och reste mig upp från golvet där jag hade suttit och fixat mig och gick fram till Omar.
- bra, bussen går om en kvart. Sa han
- okej! Då går vi då, sa jag och tog hans hand och drog med honom ner till hallen.
När ytterkläderna var på gick vi ut i det förvånansvärt varma februari vädret. Men de var ju bara bra eftersom det snart är mars så då vill man ju inte ha snö som det just nu var. När vi kom fram till busshållplatsen var de ungefär tio minuter kvar innan bussen skulle komma så jag satte mig ner på bänken i busskuren och likaså gjorde Omar.

Vi gick hand i hand genom korridoren till våra skåp. Och i stort sätt alla stirrade på oss. Jag tittade upp från mina skor och möte ett par iskalla blå ögon som bara speglade hat. Klaras ögon. Snabbt tittade jag ner igen. När vi kom fram till mitt skåp släppte jag Omars hand och gick för att hämta min musik mapp samt lämna min väska och ytterkläder. Omar fortsatte fyra skåp bort till sitt skåp. Efter ett litet tag kom han tillbaka och ställde sig bredvid mig.
- här, sa han och plockade ut mitt pennskrin som jag hade letat efter.
- tack, sa jag och tog emot de.
- Omar, Matilda!, hörde jag en röst som tillhörde ingen mindre än Felix ropa.
Han kom springandes fram till oss.
- tja, sa Omar och dom gjorde nåt handslag.
- hej, sa jag och återgick till mitt skåp.
När jag hade stänkt och låst de blev jag indragen i en kram.
- gör aldrig om de du gjorde igår okej?, sa Felix i kramen.
- okej., sa jag när vi hade dragit ifrån.
- men vi ses på musiken och lycka till med sjungandet, sa han och sprang iväg igen.

Jag satt på min vanliga plats i klassrummet med Omar bredvid mig och Felix framför oss. Kalle stod och pratade men jag var för tankfull för att koncentrera mig på vad han pratade om. Jag kände hur ångesten var på väg. Sakta men säkert. Bara jag inte får en panikattack nu. Jag försökte hålla min andning någorlunda normal där jag satt. Jag kände hur en hand grabbade tag om min under bänken och en tumme som strök min hand.
- vill du gå till grupprummet, viskade Omar och jag nickade till svar.
Omar räckte upp handen och frågade om vi kunde gå ut till grupprummet vilket vi fick.
- hur mår du?, frågade Omar
- okej
- kom, sa Omar och sträckte ut båda sinna armar.
Jag gick in i hans famn och han kramade om mig hårt.
- du kan klara de här!, viskade Omar peppande i mitt öra.
Meningen fick ett leende att växa sig fram på mina läppar.
- du är bäst, log jag med ansiktet mot hans bröst.
Efter några minuter av pepp från Omars sida var det dax att köra våran cover för klassen. Omar tog tag om min hand och vi gick in i klassrummet igen.
Kalle presenterade oss och vi gick fram. Omar tog gitarren och började sen prata.
- vi ska sjunga lost boy av Ruth B, sa han.
Omar vände sig mot mig så vi tittade varandra i ögonen precis som vi hade gjort när vi övat. Det fick mig lugn.
Omar spelade introt på gitarren och vi började sjung.

"There was a time when I was alone Nowhere to go and no place to call home
My only friend was the man in the moon
And even sometimes he would go away, too

Then one night, as I close my eyes, I saw a shadow flying high
He came to me with the sweetest smile
Told me he wanted to talk for awhile He saide " Peter Pan-that's what they call
me.
I promise that you'll never be lonely." And ever since that day...

I am a lost boy from Neverland
Usually hanging out white Peter Pan
And when we're bored we play in the woods
Always on the run from Captain Hook "Run, run, lost boy," they say to me, "Away from all of reality."

//Neverland is home to lost boys like me and lost boys like me are free//

He sprinkled me in pixie dust and told me to believe
Believe in him and believe in me
Together we will fly awey in a cloud of green
To your beautiful destiny
As we soared above the town that never loved me
I realized I finally had a family
Soon enough we reached Neverland
Peacefully my feet hit the sand
And ever since that day...

I am a lost boy from Neverland
Usually hanging out white Peter Pan
And when we're bored we play in the woods
Always on the run from Captain Hook "Run, run, lost boy," they say to me, "Away from all of reality."

//Neverland is home to lost boys like me and lost boys like me are free//

//Peter Pan, Tinker Bell, Wendy Darling
Even Captain Hook-
You are my perfect story book
Neverland, I love you so,
You are now my home sweet home
Forever a lost boy at last//

And for always I will say...

I am a lost boy from Neverland
Usually hanging out white Peter Pan
And when we're bored we play in the woods
Always on the run from Captain Hook "Run, run, lost boy," they say to me, "Away from all of reality."

//Neverland is home to lost boys like me and lost boys like me are free.//"

När vi hade sjungit klart låten hörde jag hur klassen applåderade och jublade. Jag log mot Omar som jag inte hade släppt ögonkontakten med sen vi började sjunga.

Jag tog upp min mobil ur fickan och såg att jag hade blivit taggad på Instagram så jag knappade mig in på det. Det var ett videoklipp på mig och Omar när vi sjöng och det var Felix som hade lagt ut de.

Felixsandman:
This is really good! I love it♡
@/Omarrudberg @/matildaandersson

Omarrudberg:
Thanks bror♡
@/felixsandman

Matildaandersson:
Tack så mycket Felix!♡
@/felixsandman

----------------------------------------------

Här är ett kapitel hoppas ni gillar de! Vill bara säga att jag kanske kommer vara lite oaktiv här då jag är sjuk och har ganska mycket atm. Men iallafall hoppas ni mår bra! Ha en bra dag♡