Osäker | Foscar

1.0

Felix
Jag var helt borta. Jag var helt lost. Ogge, Omar, Wilnur och jag satt i bilen i tystnad på väg till sjukhuset som Oscar låg på. Jag kände hur bilen stannade och hörde hur dom andra knäppte upp bilbältena. Ogge försökte få kontakt med mig men jag satt bara helt stilla och kollade rakt fram. Scenen spelades om och om igen i mitt huvud och jag såg hur han smälldes till av bilen. Varenda liten detalj ser jag fortfarande framför mig.
Jag kollade bak på Oscar som gick och filosoferade som vanligt. Jag skrattade dovt för mig själv och gick över övergångsstället som var framför mig. När jag kommit över så vände jag mig om för att vänta på Oscar. Han gick där, helt lugn och tänkte. Jag började tänka på vad han kanske tänkte på. Oss? Hans pappa? Hans mamma? Den där tjejen som han pratade om hos Ogge? Mer hann jag inte tänka innan jag hörde hur en bil bromsade in med ett sladdande ljud. Jag kollade snabbt upp och såg hur Oscar fick en rejäl smäll av bilen, hur han tuppade av och hur han rullade över motorhuven och ner på marken på andra sidan.
"OSCAR", skrek jag så högt att det kändes som att stämbanden gick av. Jag sprang runt bilen för att komma fram till honom. Där låg han med lite blod rinnandes från pannan och hakan och sår här och där. Mina ögon spydde ut tårar och mannen klev ut ur bilen. Han såg helt skräckslaget och han stod bara och stirrade på Oscar.
"ÄR DU TRÖG ELLER?, RING EFTER EN JÄVLA AMBULANS!", skrek jag till honom och jag sprang för att hämta dom andra.

"Felix, vi ska gå och hälsa på Oscar nu", sa Ogge försiktigt och knäppte upp mitt bälte.
"Jag är inte tre år", mumlade jag för mig själv men Ogge verkade höra för han suckade och gick ut ur bilen.
Jag tog ett djupt andetag för att få bort tankarna och svalde för att få bort tårarna som brände bakom ögonlocken. Jag öppnade bildörren och klev ut. Ogge stod lutad mot bilen och kollade ner i sin telefon. Jag log, log för att han stannade för att vänta på mig.
"Skulle vi gå?", frågade jag med ett tyst, humorlöst skratt. Han kollade upp på mig och log när han såg att jag gjorde det.
"Aa, kommer du?", sa han och började gå mot ingången. Det där skulle Oscar misstolkat.
Dörrarna öppnades av sig själva och vi gick in. En doft av sjukhus besökte mina näsborrar. Jag rynkade lätt på näsan och satte mig i en stor obekväm fotölj som stod mot en vägg bredvid andra fotöljer. Ogge ringde Omar som skulle komma ner och hämta oss. Han satte sig bredvid mig i fotöljen och vi satt tysta i väntan.
"Killar!", ropade en röst som tillhörde Omar.
Vi gick fram till honom och vi började gå upp för trappan. Varje steg jag tog känndes som en plåga, ett bevis på att jag var trött.
"Hur mår Oscar?", sa Ogge och avbröt tystnaden.
"Vi pratade med doktorn och han sa att Oscar ligger i en liten koma och har fått en lätt hjärnskakning bara, inget farligt", svarade Omar och en tyngd lyftes bort från mina axlar.
Stegen i trapporna tog aldrig slut och jag började tappa tålamodet.
"Omar, vart är Osc-", mer hann jag inte innan Omar avbröt mig.
"Här är det", sa han och öppnade dörren försiktigt.
Vänta, när slutade vi att gå i trappan?
Jag kollade runt i korridoren innan jag skulle gå in i rummet. Men min blick fastnade på något.
"Omar?", sa jag lite irriterat.
"Aa?", svarade han lätt och kollade på mig.
"Varför tog vi trapporna när det fanns en hiss?", sa jag argt och pekade mot hissen.
"Ooops", sa han med ett skratt.
Jag rullade ögonen mot honom och gick in i rummet Oscar skulle vara. Där låg han med slutna ögon och andades tungt. Han ser så lugn och fridfull ut, och ganska söt. Vänta Felix, vad tänkte du precis? Jag skakade lätt på huvudet och ställde mig vid sängen bredvid Ogge. Omar och Wilnur stod mittemot oss på andra sidan.
"Han kommer vakna snart", sa en röst och jag hoppade till.
"Oj, skrämde jag er?", sa mannen och kollade på mig med ett flin.
"Jag är Dr. Vigfrod", sa mannen och jag bet mig i underläppen för att inte skratta. Vigfrod.
Wilnur och Dr. Vigfrod skakade hand och började prata om något ointressant. Jag satte mig på en av stolarna bredvid sängen. Jag tog Oscars hand och maskinen med hans hjärtaslag började pipa lite snabbare. Jag släppte snabbt och hjärtslagen gick i normal takt. Vad hände precis?
"Har du någon speciell relation med Oscar?", frågade en ljus och vänlig röst.
Jag vände mig om och där stod en kvinna i kanske 40 års åldern som såg ut att vara sjuksyster. Jag kollade förvirrat på henne och pekade mot mig själv. Kvinnan skrattade lätt och nickade. Hon gick fram till mig och satte sig på stolen bredvid min.
Jag skakade långsamt på huvudet.
"Eller, hur menar du?", undrade jag och kollade i hennes ögon.
"Ta hans hand", sa hon och flyttade blicken mot Oscars hand och snabbt tillbaka till mina ögon.
Jag tvekade först men tog tag i Oscars hand. Maskinen pep lite fortare och jag släppte snabbt så att den gick i normal takt.
"Du behöver inte vara rädd", sa kvinnan lungt.
"Men vad är det som händer då?", frågade jag och kollade på Oscar som låg där helt lugn och fridfull i sjukhussängen med lite sår här och där i ansiktet.
"Det som händer är inte farligt om du tror det, det här är normalt", sa hon lika lungt som innan. Snacka om att vara en sansad kvinna.
"Hur kan det vara normalt?, jag tar hans hand och maskinen börjar pipa, är det något fel på mig?", sa jag oroligt.
Jag kännde blickarna av Omar och Ogge men jag orkade inte bry mig.
"Det är inte något fel på dig, det är det att han känner av vem det är", sa hon med ett litet leende.
"Vad betyder det här då?", frågade jag lite lugnare än innan.
"Det betyder ungefär att du är speciell för honom på något sätt", sa hon och log mot mig.
Jag kollade intreserat på henne innan hon fortsatte.
"Du har nog en speciell plats i Oscars hjärta", sa hon kort innan hon log och reste sig upp.
Jag log lite för mig själv och tog tag i Oscars hand och maskinen började pipa lite snabbare.

Oscar
Vilken härlig känsla.
*********
Heeeeeeeeej!
Ett nytt kapitel uteee!
Vad tycks?
Jag har inte något att säga så..
Adiós amigooooos!!