Vindar av Lycka, Tornado av Sorg

Kapitel 4 ~Mötet~

Sittande i gräset med ryggen lutad mot en utav de höga stenarna där bron slutade njöt jag av höstdagen. Det var lugnt och man kunde höra några fåglar kvittra. Jag kunde höra Vingfåle med, långt borta i fjärran var han. Men jag kunde höra hans vrål då och då. Det var en sådan där dag som kändes positiv.

Jag skissade på en ny teckning utav Vingfåle och njöt av att jag kunde fokusera helt på något för första gången på fyra dagar. Det var lördag och jag var ledig från alla lektioner som skulle tas upp igen på måndagen efter helgen. Solen värmde min kropp och jag mådde bra. Jag kände mig som mig själv igen och hade börjat komma in i min vanliga rytm efter den där regniga kvällen.

Helt plötsligt såg jag två svarta skor framför mig. De var väl polerade. När jag tittade upp från skissblocket i mitt knä stod han där, Cedric Diggory...

"Hej," sade han, "jag trodde nog att jag kunde hitta dig här omkring idag." Jag tittade oförstående på honom och lade handen över min ofärdiga skiss. Jag ryckte på axlarna och stirrade upp på solen ett kort ögonblick.
"Du sa att om jag kunde komma på ditt namn så kunde vi träffas igen, så, hej Penelope Reed." Jag svalde med lite svårighet, hur sjutton lyckades han lista ut mitt namn på bara fyra dagar?

Cedric satte sig graciöst ner i gräset och lade benen i kors. Han såg nästan gudomlig ut då solen lös med strålande ljus genom hans hår och ramade in hans vackra ansikte. Det fick hans bruna ögon att se mörka och mystiska ut. Jag lade ner mitt block i min väska tillsammans med min penna så snabbt jag kunde. Att visa ofärdiga saker var inget jag tyckte om att göra.

"Så du lyckades klura ut mitt namn," en suck undkom mig, varför kunde jag inte lista ut, "får jag fråga hur du gjorde?" Jag såg upp lite snett på honom, mitt hår föll ner och skymde halva mitt ansikte. Mitt hår lös inte i guldiga toner som Cedrics, det sprakade i röda och lila toner istället.

"Det är väl min ensak hur jag bar mig åt för att lista ut ditt namn, eller?" sade han lite finurligt och flinade. Jag nickade bara som svar och vred mitt ansikte mot solens värmande strålar igen. Det blev tyst mellan oss och mina tankar hade börjat fara överallt och ingenstans samtidigt. Jag kunde känna skillnaden i hela mig då han satt där bredvid mig.

"Penelope?" Jag tittade upp på honom, "Undvek du mig för att du inte vill ha något att göra med mig eller för att du vill ha något att göra med mig?" Hans fråga överrumplade mig och min förvirrade hjärna totalt. Jag svalde hårt och höll sedan upp två fingrar för att säga att jag ville ha något med honom att göra och att det var därför som jag hade undvikit honom.

"Okej, så exakt vad innebär det att du vill ha något med mig att göra?" Han hade ställt ännu en fråga som hade överrumplat mig igen. Jag ryckte på axlarna, jag var oförmögen att komma på något att säga som svar på hans frågor som kändes alldeles för nära inpå mina egna tankars frågor.

"Penelope, du måste också prata, du kan inte alltid vara tyst bara för att jag är i närheten. Speciellt inte om vi vill att detta ska fungera." Cedrics röst var manande och en hint av uppgivenhet fanns gömd bland undertonerna. Jag såg frågande på honom. Vad menar han med 'detta'?

"Vad menar du med 'detta'?" Cedrics ögon föll ned på mig, hans ansikte var prytt utav en road min.
"Jag menar oss. Du och jag. Tillsammans." Hans svar var vulgärt och vågat, men det var också öppet och ärligt. Jag kände hur mina mage fylldes utav pixignomer, men jag var inte redo för något utav det som höll på att utvecklas framför mig.

"Penelope?" Jag tittade hastigt upp på honom, en tår strilade i tystnad ner för min kind. Jag visste inte vad jag skulle säga eller hur jag skulle kunna förklara. Så jag ställde mig upp istället, med min väska som hängde över min ena axel. Jag såg ned på honom där han satt i gräset. Jag klarar inte av detta, tänker jag med en tyst Tornado av känslor virvlande inom mig.