Vindar av Lycka, Tornado av Sorg

Kapitel 3 ~Kärlekens Kraft~

Kvällsluften var lite kylig, vinden ryckte mitt hår från ena sidan utav mitt ansikte till den andra. Jag ångrade att jag inte hade tagit min kappa med mig då jag gick ner till Hagrid. Jag såg upp mot himlen, den var nästan svart från stormmoln. Jag började långsamt att ta mig upp för kullen mot bron. Jag kunde fortfarande inte skaka av mig den där känslan, känslan av att någon tittade på mig.

Jag såg mig omkring, från skogskanten till bron, men jag såg ingen. Det är bara du som inbillar dig intalade jag mig själv. Det hade regnat medan jag var hos Hagrid, stenarna som låg som en snirklig trappa inbäddad i kullen var hala. Jag slant till men höll mig upprättad, jag pustar ut från den tillfälliga chocken.

Jag hann ta några till steg innan jag halkade till igen och den gången föll jag handlöst till marken. Mitt huvud slog i backen men det var ganska mjukt eftersom gräset var så tjockt.
"Typiskt min tur..." mumlade jag för mig själv och lade ner händerna på det våta gräset. Jag försökte resa mig upp men jag kände mig lite yr så jag bestämde mig för att sitta stilla på marken till det hade lugnat sig.

Då hörde jag någon ropa,
"Är du okej?!" Jag höjde min blick mot hållet rösten kom ifrån, personen kom springandes mot mig från toppen utav kullen.
"Är du okej?!" ropade personen igen och då jag tittade upp och kisade lite såg jag att det var Cedric som kom springande i ryslig fart ner för backen. Jag blev lite orolig att han också skulle halka och dratta omkull precis som jag hade gjort. Men det gjorde han som tur var inte.

Han stannade framför mig och böjde sig ned för att se på mig,
"Är du okej?" frågade han igen, denna gång smått andfått. Jag såg på honom, ett litet veck hade bildats mellan mina ögon och jag förstod inte riktigt vad han gjorde här.

"Hallå?" Jag skakade lite på huvudet för att skingra tankarna. Jag kunde inte fokusera när han var så nära mitt ansikte.
"Ja, jag är okej, stenarna är hala bara." svarade jag smått irriterad och tog handen som han sträckte ut mot mig. Han hjälpte mig upp och höll mig stilla medan mitt huvud slutade snurra. Det hade börjat regna igen, det öste ner. Mitt hår låg platt, eller så platt som det någonsin blev, mot mitt huvud och jag skakade i hela kroppen från kylan som försökte ta sig in.

Cedric tog av sin kappa,
"Här, ta på dig den här." sade han medan han hängde kappan över mina axlar istället. Den var alldeles varm, trots att den var lite fuktig.

"Tack," viskade jag lite smått generad. Mest generad var jag över att ha ramlat omkull sådär, men även lite generad, eller mer blygnadskänslor var det väl, över att jag hade hans kappa på mig.
"Vad gör du här?" frågade jag lite försiktigt och såg upp på honom. Han var ganska mycket längre än mig.

"Vad spelar det för roll? Jag såg dig ramla och jag blev orolig när du inte reste dig upp igen." Jag tittade lite snett på honom, han lade armen om mig och sade,
"Kom, jag diskuterar gärna allt med dig på bron där vi har tak över huvudet men helst vill jag komma in i värmen så du slipper frysa, okej?" sade han och tittade på mig med varma ögon.

Han log lite då jag nickade och tog sedan min hand. Cedric Diggory drog iväg med mig mot bron. Hans hand kändes alldeles varm då han hade den runt om min egna och han balanserade flera gånger upp mig då jag höll på att halka. Jag har aldrig påstått att jag har bra balans i alla fall och lär aldrig kunna påstå det heller... Tänkte jag lite smått irriterad över att alltid ha varit så klumpig och ograciös.

När vi äntligen stod under skydd från regnet stannade jag och frågade Diggory igen.
"Vad gjorde du här ute egentligen?" Cedric pustade lätt och såg mig sedan i ögonen, hans ögon var så varma att jag nästan hade kunnat känna det.

"Efter att du gick ifrån mig förra gången kändes det som jag hade gjort något fel och jag försökte hitta något tillfälle där jag kunde prata med dig om det. När jag såg dig gå genom porten mot bron så följde jag efter, men du hade så bråttom att jag inte hann springa ikapp dig." Cedric såg på mig med ganska försiktiga ögon och drog ett rosslande andetag innan han sedan fortsatte.
"Så jag väntade här för att få en chans att prata med dig, jag skulle precis ge upp och gå tillbaka när jag hörde dig ropa hejdå till Hagrid och sen såg jag dig halka och blev orolig när du inte reste dig igen..." sade han med snäll och omsorgsfull röst. Jag njöt utav var ord han sade. Känslan fick mig nästan att rygga tillbaka från honom.