Vindar av Lycka, Tornado av Sorg

Kapitel 7 ~Allt Blir Suddigt~

En vecka hade passerat sen jag och Cedric flög med Vingfåle. Vi hade fortfarande inte gjort det officiellt att vi var tillsammans. Men jag kände att det snart var ett måste eftersom vi träffades nästintill var dag. Vi umgicks, vi pratade, vi studerade och vi åt middag och lunch tillsammans. Nästan varje dag fanns han vid min sida när vi var fria från lektioner.

Vi höll ofta handen och vi satt alltid så nära varandra vi kunde när vi åt. Vi hade delat ett par härliga kyssar, men aldrig inför andra. Alltid i hemlighet, då vi var ensamma. Inom mig hade något skapats, en känsla. En längtan efter Cedric var det som hade vuxit inom mig och jag hade börjat tro på det han sade. Att han gillade mig och brydde sig om mig. Att mina ögon var vackra och att han avgudade mitt hår i solskenet.

Men, på kvällarna brukade de mörka tankarna krypa fram. Jag tänkte på Dragomir, fruktade att jag en dag kanske skulle se honom igen. I någon affär. På tågstationen. Någonstans i världen. Tanken fick det att knyta sig i min mage. Men, jag hade under senaste tiden kunnat avvärja tankarna på den hemska människan med tankar på Cedric. Det var en välkommen lättnad att känna mer än rädsla för kärlek.

"Hej Pene." sade Cedric som stod bredvid mig. Jag hade varit så fokuserad på min teckning och tankarna som virvlade omkring att jag inte hade märkt när han kom fram till mig. Det kunde inte varit utav chans som han hittat mig. Cedric hade med största sannolikhet letat efter mig utav någon anledning.

Jag satt nämligen i den övergivna delen utav skolan. Platsen som jag hade suttit på då jag sprang iväg från honom för så många veckor sedan.
"Hej Ced," svarade jag medan min blick höjdes upp till hans ansikte, "hur hittade du mig?" fortsatte jag lite nyfiket och drog bort en slinga hår från mitt ansikte.

Cedric himlar lite lätt med ögonen och skrockar,
"Allvarligt Pene, det var inte så värst svårt. Antingen är du här, nere vi bron eller nere hos Hagrid och är du inte på någon av de platserna så flyger du antingen med Vingfåle eller så är du med någon annan eller i biblioteket." Han avslutade med att le mot mig och jag kunde inte hindra mig från att fnittra lite då han namngav alla mina favoritplatser på Hogwarts.

"Får jag se?" frågade Cedric samtidigt som han hade sträckt sin hand mot blocket i mitt knä. Jag gav honom blocket med skissen som skulle föreställa Kili. Kentauren som hade hjälp oss att hitta testralen som var sårad. Cedric granskade med noggrann blick skissen. Men han hade ett leende på läpparna och ett mjukt ansiktsuttryck.

"Hm, den är riktigt bra Pene." sade han sedan och jag log, både åt hans komplimang och åt hans smeknamn för mig.

Jag tog tillbaks mitt block och lade försiktigt ned det i min väska. Solen hade börjat sin klättring ned från himlen, det skulle inom kort vara mörkt ute.
"Kom, jag vill visa dig en sak." sade jag till Cedric och tog hans hand. Vi började småspringa tillbaka in i den delen utav skolan som det nästan alltid fanns elever. Vi sprang upp för den breda stentrappan, tog vänster, sprang ned för korridoren, tog höger och sedan höger igen. Efter allt det tog vi spiraltrappan som ledde oss upp till astronomitornet.

Vi hann precis i tid till det spektakulära färgspelet.
"Titta." sade jag, min röst andfådd. Mitt finger pekade ut över svarta sjön och sedan vidare bort mot de massiva bergen som omringade sjön. Solen höll precis på att sjunka ner bakom bergen. Himlen var röd, orange, lila och så otroligt vacker att jag nästan tappade andan. Det var ett magiskt ögonblick.

Cedric ställde sig bakom mig, hans armar snirklade sig mjuk runt om min kropp. Han hade sitt huvud på toppen utav mitt och vi såg tillsammans på solen som började försvinna lite åt gången bakom bergen. Jag kände hur hans hjärta slog mot min rygg. Hur hans tumme strök upp och ned för min arm. Hans doft omringade mig och hans värme fyllde mig.