Vindar av Lycka, Tornado av Sorg

Kapitel 6 ~Flyga~

"Buga, djupt, och vänta tills han bugar för dig." sade jag och släppte Cedric med min blick för att kunna kliva åt sidan. Cedric gjorde som jag sade och Vingfåle bugade nästan direkt eftersom Cedric var med mig. Cedric andades tungt ut och rätade påsig. Vi gick långsamt, med försiktiga steg fram till honom och Cedric klappade försiktigt med fingrar som darrade Vingfåle på halsen. Han verkade nervös och lite smått skrämd. Vingfåle är en stor och väldigt respekt ingivande varelse så jag förstod honom verkligen.

Jag hade låtit honom vänja sig vid Vingfåle lite innan jag sade,
"Kom." med en lått nick och gick runt till Vingfåles sida. Jag hoppade enkelt upp och väntade på Cedric. Men han bara gapade så jag höll ut min hand och indikerade att jag ville ha upp honom.
"Jag hoppar inte upp på den där." sade han och backade drastiskt två steg.

Jag himlade med ögonen,
"Ced, du kan antingen hoppa upp och sitta bekvämt bakom mig eller så kan du bli buren i armarna under oss. Ditt val." Cedric såg misstroget på Vingfåles vassa klor och suckade sedan uppgivet med en skakning utav sitt huvud.

"Okej då... Men, inget fuffens." sade han med sin blick fäst i min innan han trevande gick till Vingfåles sida. Efter lite krångel och pustande var han uppe och satt bakom mig.

"Redo?" Cedric nickade medan han snirklade sina armar runt min midja. Hans grepp var fast men ändå försiktigt. Jag klickade lite med hälarna mot Vingfåles sida och han bröt ut i en ståtlig galopp utan någon tvekan i hans steg. Efter fem språng är vi upp i luften. Känslan när vi steg högre var fascinerande, det fick det att kittlas i min mage och susa i mina öron.

Cedrics grepp blev hårdare, jag tittade över min axel endast för att se att han blundade. Jag himlade med ögonen och styrde Vingfåle ut över Svarta sjön. Han flög lågt och hade sin ena fot i vattnet medan han gled fram i en härlig fart.
"Ced, öppna dina ögon." ropade jag ut över ljudet från vinden. Cedric skakade på huvudet,
"Öppna dem." sade jag åter och den gången gjorde han det. Han öppnade sina ögon och hans ansikte avslöjade allt. Han var hänförd, chockad och helt förbluffad. Det syntes på hela honom.

"Wow," viskade han i mitt öra, "detta är fantastiskt Pene." Jag log då han sade Pene, ett smeknamn han hade valt att kalla mig vid. Det kände mysigt att ha egna smeknamn på varandra. En sådan där grej som man liksom gjorde då man verkligen tyckte om varandra. Jag släppte lättad taget om Vingfåle, lyfte ut mina armar mot sidorna och lutade mitt huvud bakåt. Jag hade fullt förtroende för Vingfåle.

"Penelope! Vad gör du?! Är du galen?" ropade Cedric bakom mig, jag vände mitt huvud och svarade honom,
"Jag är inte galen, jag är lycklig och jag njuter av det." Vad som skedde på mindre än bråkdelen utav en sekund fick mig att bli mållös. Cedrics ögon mjuknade när jag sade att jag var lycklig och han log strålande mot mig samtidigt som han kramade min midja lite hårdare och planterade en lätt kyss på min kind.

Jag sade till Cedric att hålla i sig, sedan lutade jag mig fram och viskade i Vingfåles öra,
"Kom igen Vingfåle, nu visar vi vad fart är." Vingfåle tjöt och började flaxa med sina enorma vingar. Vi ökade raskt i fart och Cedric höll ett hårt grepp om mig. Jag kramade med mina ben om Vingfåles kropp och hade mina händer placerade på hans breda hals. Vi flög tillbaks till Hagrids hus i en hiskelig fart och landade mjukt på det gul-gröna gräset.

Cedric släppte taget om mig och hoppade ner. Jag lutade mig fram och kramade om Vingfåles hals.
"Ska du hoppa av?" frågade Cedric, medan rätade på mig såg jag på honom med ett generat leende.
"Japp." svarade jag sedan enkelt och hoppade ner med ett enda enkelt sving utav mitt ben. Jag landade mjukt och Vingfåle vred sitt huvud mot mig för att titta efter att jag var okej.