Vindar av Lycka, Tornado av Sorg

Kapitel 15 ~Skuggan~

Efter en timme lutade jag mig mot Viktor och halvt skrek i hans öra för att jag skulle höras över musiken som pulserade i luften,
"Jag ska bara ta lite luft!" Viktor nickade, jag gav honom en kram innan jag vände mig om och tränger mig genom folkmassan som dansade för fullt.

Jag tog mig förbi alla och lämnade Stora Salen. När jag tittade bakåt såg jag att Viktor hade fullt upp med att gratuleras utav sin vänner från Durmstrang eftersom de inte hade haft chansen tidigare då jag var i närheten. Jag fick känslan av att Viktor var en person man inte gick fram till när han hade sällskap utav någon annan.

Jag gick ut genom de stora portarna och ner för den korta trappan som ledde till gårdsplanen man anlände till då man kom till Hogwarts. Jag satte mig på det sista trappsteget, försökte att inte blöta ner klänningen, och andades in den kalla, krispigt härliga vinterluften. Då jag andades ut blev min andedräkt vit och ringlade sig långsamt uppåt.

Snön låg som ett skimrande och gnistrande täcke över den annars gråbruna gårdsplanen. Allt glittrade, det såg underbart ut. Jag frös lite efter ett tag men njöt av att få frisk luft. Komma bort från ståhejet som fanns inne i Stora Salen en kort stund. Det var som sagt inte min grej det där med stora fester och dylikt.

Jag reste mig upp och gick några steg framåt. Snön knastrade under mina skor. Jag kom att tänka på klänningen som släpade i snön så jag tog åter min plats på sista trappsteget. Att förstöra klänningen var långt ifrån mina planer för kvällen.

Jag kände någon hänga en kavaj eller jacka över mina axlar som skakade lätt. När jag vände mitt huvud för att le mot Viktor så var det inte Viktor jag såg. Det var Cedric. Något jag borde ha förstått eftersom Viktors jacka var röd med pälskant.

Jag reste mig genast, dock något ostadigt från den hala trappan, och gav tillbaks kavajen han hade hängt över mig med ett enda svep. Jag började gå förbi honom för att kunna komma in igen.

"Penelope, snälla vänta..." sade han och hans röst hade en bedjande ton som var sorglig på alla nivåer. Jag stannade mitt i ett trappsteg och vände mig sakta om. Jag såg på honom med, vad jag hoppades var, kalla ögon.
"Penelope, jag..." började han men slutade, "det du såg, det är inte som du tror." Jag gav inget gensvar, bara stirrade på honom med armarna i kors över mitt bröst det var ett försök till att skydda mig själv på ett fysiskt plan.
"Det var hon som, som kysste mig. Jag puttade bort henne direkt." stammade han nervöst fram och slängde en kort blick mot mina fötter.

Jag vill inte höra det här, jag vill inte få min kväll förstörd... Den har varit så bra. Mina tankar virvlade och jag försökte behålla kontrollen över alla de känslorna som tornade upp sig inom mig likt vågornas rusande mot stranden under en storm.

"Cedric, jag vill inte höra dina ursäkter. Jag vill inte att du ska förstöra den här kvällen. Jag är glad för första gången på så himla länge. Snälla, låt mig vara det..." sade jag och vände mig om. Jag började gå tillbaka.
"Du är så vacker ikväll, men inget går upp mot ditt leende Pene. När du ler av ren glädje och inte är sminkad eller uppklädd. Då är du som vackrast..." viskade Cedric, mitt steg haltade till någon sekund vid hans ord men jag fortsatte in så fort jag kunde samtidigt som jag skakade på mitt huvud och försökte hålla tillbaka tårarna som ville komma fram. För hur mycket jag än försökte förneka det så fanns Cedric i mitt hjärta.

"Penelope, mår du bra?" frågade Viktor när jag kom fram till honom. Jag nickade och log, ett så starkt leende som jag bara kunde frammana vid den tiden.
"Klart jag mår bra, jag har en fantastisk kväll!" sade jag så glatt att man som åskådare kunde misstagit mig för en lottovinnare och tog hans utsträckta hand. Vi gick tillsammans upp på dansgolvet igen, det kändes som om jag lyckades dölja stormen inom mig från honom och resten utav omvärlden.